Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 69:1 Psaltaren 69:2 Psaltaren 69:3 Psaltaren 69:4 Psaltaren 69:5 Psaltaren 69:6 Psaltaren 69:7 Psaltaren 69:8 Psaltaren 69:9 Psaltaren 69:10 Psaltaren 69:11 Psaltaren 69:12 Psaltaren 69:13 Psaltaren 69:14 Psaltaren 69:15 Psaltaren 69:16 Psaltaren 69:17 Psaltaren 69:18 Psaltaren 69:19 Psaltaren 69:20 Psaltaren 69:21 Psaltaren 69:22 Psaltaren 69:23 Psaltaren 69:24 Psaltaren 69:25 Psaltaren 69:26 Psaltaren 69:27 Psaltaren 69:28 Psaltaren 69:29 Psaltaren 69:30 Psaltaren 69:31 Psaltaren 69:32 Psaltaren 69:33 Psaltaren 69:34 Psaltaren 69:35 Psaltaren 69:36
Huvudpoäng: Smälekens tyngd och längtan efter medlidande i lidande
Psalm 69:21 i SV1917 målar en djup erfarenhet av socialt och kroppsligt lidande: de smugglade smälekens gäster ger ytterligare sår när hopp om medlidande uteblir. Texten vittnar om både personligt pris och den teologiska frågan hur Gud låter människor möta så tungt motstånd. Denna vers fungerar som en kärnminnesplats i psalmen där väntan och förtvivlan kolliderar med erfarenheten av Guds frånvaro eller tystnad.
PS 69 är en klagolåt som rör en rättfärdig man som kämpar mot svår förföljelse och social exkludering. Den fäster sig vid känslan av att bli behandlad som fiende och förnedrad inför andra. Vers 21 används som en kulmination av lidandets sociala dimension: det som borde ge näring till hopp—medlidande och tröst—förvandlas till gift och inte till hjälp. Denna kontrast understryker psalmens tema: Gud tillåter ofta lidandet nästan som en prövning av tro och lojalitet, medan människor ofta saboterar genom hån och förkastelse.
Teologisk betydelse
Versen berör det bibelöverskridande mysteriet: Gud verkar inte alltid enligt vår förväntan om omedelbar tröst. I Bibelns större vittnesmål finner vi liknande moment där lidandets vägserfarenhet gagnar gudsrelationen och vittnesmålet inför andra. Här fungerar lidandet inte bara som straff eller misstag utan som en konfrontation med vår mänskliga benägenhet att förlita oss på människor och deras omtanke snarare än på Guds trofasta närvaro.
Historiska källor och tolkningar (Public-domain insikter)
Från klassiska kommentarer finner man en enhetlig ton kring att smälekens verkan är att driva människan till ett djupt beroende av Gud: - Matthew Henry betonar lidandets prövningar som ofta leder till en mer innerlig tro och förlitan på Guds trofasthet trots omständigheterna. - Albert Barnes belyser sociala dimensioner i lidande och hur människors avvisande ofta speglar ett ännu större andligt avstånd ifrån Gud. - Adam Clarke framhäver lidandets funktion som test, samtidigt som han noterar hur de som omgärdar den lidande ofta saknar den medlidande andan som Gud önskar hos sitt folk. (Exakta korta citat från Henry, Barnes eller Clarke används endast i begränsad form och återges som hänvisningar i sammanhanget.)
Till kopplingar i Skriften
Cross-referenceförslag: - Psalm 22:8–9 (om att Gud låter se sina trofasta i lidandet men i slutändan räddar). - Job 6:14 (den som står i lidande uppmuntras att hålla fast vid nåd). - Matteus 5:4 (de som sörjer får tröst). För varje koppling: lidandets karaktär pekar på att tröst inte alltid kommer från omedelbar mänsklig medlidande, utan fromhetens växande i Guds närvaro.
Frågor till reflektion
Sammanfattande slutsats
Psalmens vers 21 utmanar oss att se lidandet genom ett bredare teologiskt fönster: det egna hånet och varandras brist på medlidande pekar mot människans behov av Guds närvaro. Samtidigt uppmanar den oss att söka Gud i djupatrogna stunder och växa i förtröstan, även när samfunnets tröst verkar obekvämt eller frånvarande.