Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Psaltaren 10:1 (SV1917) – Varför, HERRE, står du så långt ifrån
Detta psalm öppnar med en högt uppskakande paradox: den allsmäktige Gud som lovas som vår hjälp och vår rättfärdighet känns tillfälligt avlägsen när människors ondska råder och gråten blir hög. Textens immediata setting är en bön i dualitet: uppriktig klagan över Gudsfördoldhet och hopp om att Gud ändå vakar och verkar mot ondska. Att psalmen inleder med en vädjan till HERREN visar hur troende ofta lever mitt i en spänningsfylld verklighet där smärta och tvivel kan följa trofasthet.
Vad texten avslöjar om Gud och tro
Psalmen visar att Gud hör till de som ropar i nöd, även när det känns som om han fördröjer. Det är inte en förnekelse av Guds kärlek, utan en uttrycklig fråga som fångar människans erfarenhet när orättvisor råder. I det judeiska och kristna perspektivet framkommer att Guds tid inte är vår tid, och hans namn (HERRE) bär ett löfte om att han står i frihet och dom över det onda. Detta är en troens anrop som förväntar sig att Gud ska komma till undsättning, men samtidigt inbjuder till tålamod och tillit i hans största vishet.
Viktiga ord och bilder som klargörs
Kopplingar till andra skrifter
— Ordet rop under prövningar finner likhet i Habackuks vädjan (“min jämmer ropar till dig i natten”; Hab 3) där trofasthet försvaras även när Guds närvaro verkar dold. Det pekar på att Gud ofta låter sin räddning inträffa i hans egna sätt och tider.
— Psaltaren 13 och 22 bär en liknande båge där tystnad i lidande möts av hoppet till Guds ingripande och oväntade tröst. Det visar hur temat lidande och förväntan på hjälpen är ett återkommande mönster i psalmerna.
Kort historik med klang från äldre kommentarer
Kommentarerna från klassiska teologer som Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke ger en gemensam bild: människans böner står inför Guds hemlighetsfullhet och frihet, där tron i nöd inte minskar utan vilar i Guds trofasthet. Henry betonar ofta att Guds frånvaro i våra ögon inte innebär frånvaro i verkligheten; han uppmanar till uthållighet. Clarke framhäver att Guds vägar övergår vår förståelse och uppmanar till att hålla fast vid hans rättfärdighet trots känslan av ögonblicklig tystnad. Barnes påpekar att bönen inte är ett ifrågasättande av Guds godhet, utan ett uttryck för rättmätig längtan efter hans ingripande.
Exakta ord ur tidigare kommentatorer: Inga fullständiga citat av Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke används i sin helhet här, men deras tankegångar genlyser genom sammanfattningen ovan och deras gemensamma poäng om Guds nära närvaro i tystnad och hans trofasta ingripande under nöd.
Framåtblick och tillämpning
Texten uppmanar oss att vara ärliga inför Gud om vår upplevelse av avstånd, samtidigt som vi behåller tron att han ser och verkar i sin tid. För dagens troende innebär det: