Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 136:1 Psaltaren 136:2 Psaltaren 136:3 Psaltaren 136:4 Psaltaren 136:5 Psaltaren 136:6 Psaltaren 136:7 Psaltaren 136:8 Psaltaren 136:9 Psaltaren 136:10 Psaltaren 136:11 Psaltaren 136:12 Psaltaren 136:13 Psaltaren 136:14 Psaltaren 136:15 Psaltaren 136:16 Psaltaren 136:17 Psaltaren 136:18 Psaltaren 136:19 Psaltaren 136:20 Psaltaren 136:21 Psaltaren 136:22 Psaltaren 136:23 Psaltaren 136:24 Psaltaren 136:25 Psaltaren 136:26
Hela Evangeliet i en enkel tro: Guds nåd varar evinnerligen (Psaltaren 136:26, SV1917)
Den centrala tesen i denna vers är tydlig: Guds nåd är evig. Psalmen upphöjer Guds trofasthet genom hela skapelsen och genom Israels långa historia. Samtidigt glimmar en pedagogisk poesi som leder läsaren till ödmjuk tillbedjan och tacksamhet. Denna slutsats bjuder in en konsekvent livsåskådning: att leva i tacksamhet inför en Gud vars nåd inte tar slut.
Litterär kontext
Psalmerna samlas ofta i tematiska kluster där tacksamhet och minne spelar centrala roller. Psalm 136 karaktäriseras av en upprepning av refrängen: "ty hans nåd varar evinnerligen." Denna retoriska struktur understryker att varje historisk skeende eller mirakel som nämns tidigare i psalmen leder till samma slutsats: Guds trofasthet och nåd är konstant. Budskapet väller fram genom bilder av skapelsen, befrielsen från Egypten, herravälde och domar som Gud genomför. Revisorn som läser i SV1917 får en tydlig knytning mellan nationell minneskult och personlig tillförsikt.
Teologisk betydelse
Denna vers sammanför två viktiga dimensioner: Guds övergripande trofasthet och hans outtömliga nåd. Nåd här syftar inte bara till individens förlåtelse utan till den omfattande omsorgen som följer Guds löften genom generationer. När psalmisten upprepar "evinnerligen" betonar han att Guds kärlek inte är säsongsbetonad utan en fast grund för allt som lever och tror. I översättningen SV1917 behåller orden sin kraft och rytm, vilket gör att ordet nåd framträder som ett livsgrundande givet från himmeln.
Historisk-kyrklig kommentarerinnehåll
Framväxten av denna vers i äldre bibelläser in turistens förståelse hos patriarkers tro och ödmjukhet inför Guds stora verk. Matthew Henry betonar att Guds nåd inte bara är vänlig utan konsekvent: vår tacksamhet bör följa med varje minnesstund. Albert Barnes framhäver att "evinnerligen" pekar mot ett oföränderligt karaktärsdrag hos Gud. Adam Clarke påpekar hur Guds nåd manifesteras i både skapelsen och i frälsningshistoriens gång. Dessa synsätt finner förening i hur psalmen väver minne, lovsång och förtröstan i en enhetlig teologi. Sammansatt ger de oss ett bibelbudskap som inte lämnar oss okompletterade inför livets växlingar.
Korslänkningar
De tre hänvisningarna förstärker poängen: Guds nåd är en genomgående väg som leder fromhet och hopp, inte färgad av vår ofullkomlighet.
Frågor till reflektion
Sammanfattning
Psalm 136:26 sammanfattar den bibliska erfarenheten av Gud som skaparnas och folkets hållenhet, där varje del av historien pekar mot hans eviga kärlek. SV1917 behåller den kraftfulla rytmen i upprepningen och gör nådens varaktighet till en levande verklighet för troende idag. Genom att se Guds trofasthet i skapelsesverk och i folkhistorien får vi kraft att leva i tacksamhet och underkastelse inför honom som håller alla löften.
Exakta citat från äldre kommentatorer (när de används): “Evinnerligen hans nåd” (sammanfattat från Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke i deras praktiska utsäddning av nådens varaktighet).