Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 109:1 Psaltaren 109:2 Psaltaren 109:3 Psaltaren 109:4 Psaltaren 109:5 Psaltaren 109:6 Psaltaren 109:7 Psaltaren 109:8 Psaltaren 109:9 Psaltaren 109:10 Psaltaren 109:11 Psaltaren 109:12 Psaltaren 109:13 Psaltaren 109:14 Psaltaren 109:15 Psaltaren 109:16 Psaltaren 109:17 Psaltaren 109:18 Psaltaren 109:19 Psaltaren 109:20 Psaltaren 109:21 Psaltaren 109:22 Psaltaren 109:23 Psaltaren 109:24 Psaltaren 109:25 Psaltaren 109:26 Psaltaren 109:27 Psaltaren 109:28 Psaltaren 109:29 Psaltaren 109:30 Psaltaren 109:31
Psaltaren 109:11 (SV1917) – När fienden får sin lön
Ockrare som saknar vänskap, som så ofta målar upp skuggor av rättfärdig vrede, svarar här med en bön om rättvisa: att den som bedrivit ondska ska drabbas av konsekvenser och att främmande ska plundra det som ägts av den som gör orätt. Detta är en text där rättvisa och Gudstro möts i en stark förväntan att Gud själv upprätthåller rättfärdighet mot dem som vill rygga för de svaga.
Vad texten avslöjar om Gud och tro
Världens orättfärdiga handlingar får sitt speglade svar i Guds trogna rättvisa. Psaltaren ger uttryck för att Gud tillåter eller tillåter ändå låta rättvisa prövas av motgångar, så att de som gör ont inte kan överleva som odelade vinster utan snarare möter konsekvenser. Det gäller att tro att Gud är upprätthållaren av rättvisa även när människorna själva inte står upp för den.
Viktiga ord och bilder
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger: här används bilden av en snara som fångar den som gör orätt. Det visar satsernas intensitet och bönens kraft; inte hämnd för hämndens skull, utan att rättvisa skall prigas när Gud ingriper. Främmande plundra hans gods skildrar hur naturrättens saknar rätt att behålla det som byggts upp av skevhet. På Bibelns sätt att tala, är detta inte en uppmaning till våld utan ett uttryck för att Gud kallar rättvisa att komma till ända.
Teologisk kontext och relaterade texter
Några närliggande tankegångar i Psaltaren finner man i bönens form när Gud själv står upp mot orättfärdighet. Texten speglar en klang av andra delar där rättvisa kommer genom Guds ingripande snarare än människors egna handlingar. Andra psalmer vid liknande tema behandlar hur Gud värnar de utsatta och rättfärdigas som ett grundnut i tro och hopp.
Historik och språk
SV1917:s översättning fångar intensiteten i den bön som ligger i sinnet hos den som lider. Ordet ockrare pekar mot den som ligger bakom orättvisor och utnyttjande, och snaran symboliserar fångenskapen som blir deras konsekvens. Texten uppmanar inte till hämnd utan att Gud upprättar vad människor har spänt upp som en fälla.
Cross-referenser
Betydelsen: Dessa referenser understryker idén att Gud upprätthåller rättvisa och att handlingars konsekvenser vindlar tillbaka till den som byggt upp ondska.
Tillämpning i nutid
Texten uppmanar troende att lita på Guds rättvisa när offentliga eller privata orättvisor känns överväldigande. Vi får lära oss att låta vår bön rikta in vår längtan efter rättvisa till Gud, utan att själva ge upp på hoppet. I vardagen kan det innebära att stå upp för dem som är utsatta, bedja för rättvisa och undvika att själv finta andra i hämndens anda.
Sammanfattning
Psaltaren 109:11 visar en bön om att orättvisor inte skall få sista ordet. Gud är den som upprätthåller rättvisa, och våra svåra erfarenheter får riktning när vi kommer inför honom med tro och hopp. Denna vers påminner om att rättfärdighetens garv inte överlåts åt människorna, utan tillfaller den som dömer rättfärdigt.