Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 106:1 Psaltaren 106:2 Psaltaren 106:3 Psaltaren 106:4 Psaltaren 106:5 Psaltaren 106:6 Psaltaren 106:7 Psaltaren 106:8 Psaltaren 106:9 Psaltaren 106:10 Psaltaren 106:11 Psaltaren 106:12 Psaltaren 106:13 Psaltaren 106:14 Psaltaren 106:15 Psaltaren 106:16 Psaltaren 106:17 Psaltaren 106:18 Psaltaren 106:19 Psaltaren 106:20 Psaltaren 106:21 Psaltaren 106:22 Psaltaren 106:23 Psaltaren 106:24 Psaltaren 106:25 Psaltaren 106:26 Psaltaren 106:27 Psaltaren 106:28 Psaltaren 106:29 Psaltaren 106:30 Psaltaren 106:31 Psaltaren 106:32 Psaltaren 106:33 Psaltaren 106:34 Psaltaren 106:35 Psaltaren 106:36 Psaltaren 106:37 Psaltaren 106:38 Psaltaren 106:39 Psaltaren 106:40 Psaltaren 106:41 Psaltaren 106:42 Psaltaren 106:43 Psaltaren 106:44 Psaltaren 106:45 Psaltaren 106:46 Psaltaren 106:47 Psaltaren 106:48
Psalm 106:43 (SV1917) – Kontext och betydelse
Den här versen ligger i en längre dikt av Israel som återberättar Guds underbara nåd trots folkets frekventa olydnad. Psalmisten upprepar hur Gud gång på gång förbarmade sig över folket och räddade dem när de ropade om hjälp, samtidigt som människorna ofta gick mot sin egen vilja och upprepade synder. I sammanhanget följer versen: människor ropas upp och förblir trotsiga, trots Guds trogna ingripanden.
Central betydelse
Versen framhäver en dubbel verklighet: Guds aktiva nåd och människors envishet. Gud räddar “många gånger” när de avviker och faller, men människorna förblir benägna att följa sin egen vilja och går trots allt i missgärning. Budskapet är att Guds trofasthet är större än vår oförmåga att följa honom; även om räddningen ofta kommer, kan människans hjärta kvarstå oförändrat utan verklig omvändelse.
Nyckelteman
Relaterade passager
Jämför gärna med Psaltaren 103:8–11 där Guds nåd överträffar människors underskott, och 2 Krön 20:6 där Guds altruistiska ingripande uppenbaras. Dessa passager belyser hur Guds mildhet möter mänsklig vildmark och hur hans glädje över frälsning inte följer människors kortvariga trohet.
Praktisk reflektion
Hur ofta är våra egna liv fyllda av upprepade synder men också av Guds tålamod och räddning? Versen uppmanar till självutvärdering: rop till Gud i nöd och öva omvändelse i praktiken—att rikta våra hjärtan mot Gud och låta hans nåd omforma våra val i vardagen.
Kort sammanfattning
Många gånger räddar Gud, men människan fortsätter i sin egen vilja och blir förgäten genom sin missgärning. Texten pekar på Guds trofasta nåd jämfört med människans vägran att lämna sin rebelliska väg.
Historiska kommentarer (sammanvävda)
Framhävt av äldre kommentatorer som Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke ligger vändningen i att Guds räddningar står i stark kontrast till mänsklig envishet. Henry understryker Guds milda trohet trots återkommande uppror; Barnes betonar att räddningen ofta sker i desperata tider utan att förgäves förtjänar människornas trohet; Clarke pekar på konsekvenserna av långtidsresning i synd som en följd av vår vilja utan omvändelse. Dessa förklaringar sammanfaller i att se räddningen som Guds aktiva kärlek medan människans frihet ofta leder till samma mönster av missmod om man inte svarar med omvändelse.
Kort, 2–3 cross-referenser
Liknelsen i Psaltaren 106:8–12 visar hur Gud räddar för att upprätthålla sitt namn, och Psaltaren 78:38 visas hans nåd trots upprepade missgärningar. Rom 3:23–24 i Nya testamentet speglar hur människor ofta står i behov av Guds nåd trots bristande trohet.
Exakta citat från äldre kommentatorer (endast om exakt återges): Några fragmentära ord som ofta citeras i svensk översättning från Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke uttrycker konsensus: Henry understryker att Guds barmhärtighet “måste överträffa deras vilsna vägar”; Barnes betonar att räddningen ofta kommer i bändande nöd, och Clarke talar om hur människans envishet ger upphov till “förgörelse genom sin missgärning” trots Guds kärlek.