Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 106:1 Psaltaren 106:2 Psaltaren 106:3 Psaltaren 106:4 Psaltaren 106:5 Psaltaren 106:6 Psaltaren 106:7 Psaltaren 106:8 Psaltaren 106:9 Psaltaren 106:10 Psaltaren 106:11 Psaltaren 106:12 Psaltaren 106:13 Psaltaren 106:14 Psaltaren 106:15 Psaltaren 106:16 Psaltaren 106:17 Psaltaren 106:18 Psaltaren 106:19 Psaltaren 106:20 Psaltaren 106:21 Psaltaren 106:22 Psaltaren 106:23 Psaltaren 106:24 Psaltaren 106:25 Psaltaren 106:26 Psaltaren 106:27 Psaltaren 106:28 Psaltaren 106:29 Psaltaren 106:30 Psaltaren 106:31 Psaltaren 106:32 Psaltaren 106:33 Psaltaren 106:34 Psaltaren 106:35 Psaltaren 106:36 Psaltaren 106:37 Psaltaren 106:38 Psaltaren 106:39 Psaltaren 106:40 Psaltaren 106:41 Psaltaren 106:42 Psaltaren 106:43 Psaltaren 106:44 Psaltaren 106:45 Psaltaren 106:46 Psaltaren 106:47 Psaltaren 106:48
Huvudpoängen och tolkningen av Psaltaren 106:26
Psalm 106 berättar om Israels upprepad otro och Guds trofasthet trots deras uppror. Versen 26 markerar ett viktigt vändpunkts moment där Gud inger sitt domslut över ökenvandringen: han lyfte sin hand och svor att slå ned dem i öknen. Denna sägas vara ett uttryck för rättfärdig dom som föregicks av otålighet, uppror eller otro mot Guds ord. Samtidigt ligger där en allvarlig varning om hur Herrens tålamod får ett slut när folket vägrar omvända sig. Tolkningen betonar därför både Guds helighet och hans nåd genom att varna och samtidigt vara redo att föra folket in i nytt liv om de lyssnar och omvänder sig.
Litterär kontext
Psalmens helhet uppvisar en historisk berättelse om Israels gemensamma synd och Guds trohet trots detta. Vers 26 befinner sig i en del där psalmdiktaren reflekterar över Guds domar som följde när folket gjorde uppror i öknen och när de vägrade att lita på Herren i öknen. Denna rad förenar en känsla av rättfärdig dom med understrykningen av Guds trohet till sina löften trots människans brister.
Theologisk betydelse
Domens språng i öknen påminner om Guds rättfärdighet: han avvisar inte synden utan behandlar den konsekvent. Samtidigt står den som en del av den större berättelsen om Israel som ett folk som lär sig lita på Gud genom prövningar. Några teologiska teman som kommer fram är: - Guds helighet och avvisande av uppror. - Förnuft och nödvändig dom som förbereder för nådens senare framträdanden. - Behovet av ödmjukhet och omvändelse hos folket att återvända till Herren.
Kopplingar i Skriften
Följande passager ger närliggande perspektiv utan att upprepa texten: - Numeri 14:30–35: Guds dom över de upproriska efter kätteri och motstånd i öknen. - Psalm 95:8–11: En reflektion över stolthet och lydnad, där man uppmanas att lyssna och inte låta huvudet lura sig. - Hebreerbrevet 3–4: Betydelsen av att höra Guds röst och undvika otro som leder till bristfällig tro.
Frågor för reflektion
En sammanfattande slutsats
Psaltaren 106:26 varnar för konsekvenserna av uppror och oförmåga att lita på Gud, men den är också en del av den större berättelsen där Gud visar tålamod och trofasthet mot sitt folk. Den uppmanar oss att lyssna, omvända och vandra i tro när vi möter prövningar, för att få del i Guds nya liv och löften.
Exakta citat från äldre kommentatorer som används i denna text är endast återgivna om de är direkt sammanställda i sammanhanget och kan anges här som korta översikter utan att upprepa långa utdrag.
Konkret sammanfattning av äldre kommentarer
Matthew Henry betonar att Guds dom sammanfaller med folket misslyckande att lita på honom; han ser till rättfärdig dom men också hopp om omvändelse. Albert Barnes påpekar att Guds förväntan alltid är trohet och lydnad, och att disciplinen i öknen var en form av uppfostran. Adam Clarke understryker att Guds dom gäller dem som gjør uppror men att trots allt finns en väg till återlösning när nationen vänder sig till Herren. Dessa synpunkter binder samman bilden av dom och nåd i texten och hjälper läsaren att känna igen hur prövningar formar tro och lydnad.