Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 31:1 Psaltaren 31:2 Psaltaren 31:3 Psaltaren 31:4 Psaltaren 31:5 Psaltaren 31:6 Psaltaren 31:7 Psaltaren 31:8 Psaltaren 31:9 Psaltaren 31:10 Psaltaren 31:11 Psaltaren 31:12 Psaltaren 31:13 Psaltaren 31:14 Psaltaren 31:15 Psaltaren 31:16 Psaltaren 31:17 Psaltaren 31:18 Psaltaren 31:19 Psaltaren 31:20 Psaltaren 31:21 Psaltaren 31:22 Psaltaren 31:23 Psaltaren 31:24
Psalm 31:15 (SV1917) – Jag förtror mig åt dig, HERRE
Översiktlig introduktion: Psalm 31 är en klagosång där kung David söker trygghet i Guds omsorg mitt i faror och förföljelser. I vers 15 utropar han sin fasta tillförsikt: hans liv och öde ligger i Guds hand. Formen är enkel men djup: ett erkännande av människans begränsning och Guds överflödiga trofasthet. Versen fungerar som en kort försäkran till Gud och till medkänsla, en påminnelse om att livets minstingar och storslagna dagar står under Guds blick.
Versens plats i kapitlet
I sammanhanget blandar psalmen bönens ödmjukhet med protest och förtröstan. När David befinner sig i svåra omständigheter kommer hans beslut om förtröstan inte som en avskalad tro utan som ett aktivt val: jag säger: du är min Gud. Denna deklaration kopplar personligt till Guds trofasthet och påminner om att bekännelse följs av tillit, även när försvaret känns nedbrutet.
Huvudläropunkt
Huvudläropunkten i versen är tilliten till Gud som den personlige Guden som följer varje livs väv. Förtröstningen är inte bara ett emotionellt uttryck, utan ett teckat beslut att leva under Guds sanna herravälde och omsorg. Denna tro inspireras av Guds egenskaper: hans allsmäktiga kontroll, hans rättfärdiga ledning och hans kärlek som följer varje troende genom dagen och natten.
Relaterade passager (cross-referenser)
Cross-referenserna belyser en konsekvent rörelse i Bibeln: människan uppmanas att förtrösta i Gud som sin skyddare, och Gud svarar med närvaro, kraft och vägledning även i prövningar.
Framåtblickande tillämpning
Hur kan detta överskott av tillit översättas till vardagen? Praktiskt innebär det att be om Guds närvaro i vardagens små och stora frågor, att erkänna honom som Herre över tidens förändringar och att hämta styrka i en tro som vilar på hans trofasthet snarare än på våra egna lyckosummor. Det innebär också att leva med en frisk sakral realism: be gärna, men håll samma ordning i hjärtat som i bönen – HERRE, du är min Gud.
Kommenterade inblickar från äldre källor
Adam Clarke, i sin centrala kommentar, framhäver att trohetens språk i denna vers är ett uttryck för ett liv som vilar på Guds identitet och hans tidigare trofasthet. Albert Barnes betonar att förtröstan här inte är naiv optimism utan grundad i en personlig relation till Gud. Matthew Henry påpekar att ordet "min" i hedningars översättningar understryker en djup, intimi relation mellan Gud och den troende. Dessa sätt att se texten förstärker varje troendes egen övning av tro – att säga, ja, han är min Gud, och därför kan jag vänta på hans nåd.
Sammanfattning
Vers 15 påminner oss om att verklig styrka i små och stora livssituationer kommer när man förtröstar på Herren och bekänner honom som sin Gud. Det är en praktisk tro som formar både våra ord och våra liv: jag säger, du är min Gud. Denna inställning kopplar samman personligt erkännande med gudomlig trofasthet och leder oss mot en stadig förtröstan som håller även när yttre omständigheter är svåra.