Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 89:1 Psaltaren 89:2 Psaltaren 89:3 Psaltaren 89:4 Psaltaren 89:5 Psaltaren 89:6 Psaltaren 89:7 Psaltaren 89:8 Psaltaren 89:9 Psaltaren 89:10 Psaltaren 89:11 Psaltaren 89:12 Psaltaren 89:13 Psaltaren 89:14 Psaltaren 89:15 Psaltaren 89:16 Psaltaren 89:17 Psaltaren 89:18 Psaltaren 89:19 Psaltaren 89:20 Psaltaren 89:21 Psaltaren 89:22 Psaltaren 89:23 Psaltaren 89:24 Psaltaren 89:25 Psaltaren 89:26 Psaltaren 89:27 Psaltaren 89:28 Psaltaren 89:29 Psaltaren 89:30 Psaltaren 89:31 Psaltaren 89:32 Psaltaren 89:33 Psaltaren 89:34 Psaltaren 89:35 Psaltaren 89:36 Psaltaren 89:37 Psaltaren 89:38 Psaltaren 89:39 Psaltaren 89:40 Psaltaren 89:41 Psaltaren 89:42 Psaltaren 89:43 Psaltaren 89:44 Psaltaren 89:45 Psaltaren 89:46 Psaltaren 89:47 Psaltaren 89:48 Psaltaren 89:49 Psaltaren 89:50 Psaltaren 89:51 Psaltaren 89:52
Psaltaren 89:50 (SV1917) – Immediate sammanhang
Den versen ligger i en bönesång där förklaringen av Guds lojala tronfasthet möter bönens rop om att minnas vad Gud har lovat David. Här överensstämmer tonläget mellan ett starkt erkännande av Guds trofasthet och en förfrågan om att uppfylla de äldre löften som gav hopp åt Israels kungar och folket. Kontexten är en tillsynes tändstråle i en längre strof där psalmeren gräver i Guds trofasthet över tid, trots svårigheter och motgångar som omger kungadömet.
Vad texten säger om Gud och trohet
Psalmen lyfter fram att Guds trofasthet inte är något passivt minne utan aktivt handlande till gagn för sitt folk. Versens bön fokuserar på att Gud förblir bunden av sina ed och sin trofasthet mot David och hans hus. Denna frasning bär två centrala sanningar: först, Guds natur är trofast och pålitlig; för det andra följer att tidigare löften förkunnar ett framtida verifikat av hans behörighet och kungliga stöd.
Några ord och bilder som klargörs
“forna nådegärningar” pekar på Guds tidigare rika nådiga ingripanden i Davids liv och arv. “med ed i din trofasthet” betonar att dessa löften inte är flyktiga löften utan ingådda, juridiskt bindande förklaring av Guds åtaganden. Detta belyser att bönens krav har en grund i Guds eget natur – trofasthet som står fast trots tidens gång.
Relaterade passager (cross-references)
För varje referens hävdar texten att Guds ed fungerar som en grundval för hoppet och ceremonierna i Israels liv. De minner om att gudomlig trofasthet inte upphör med svaghet i mänskliga omständigheter.
Historisk- och teologiskt sammanhang
Genomlyssningen av äldre kommentatorer belyser att denna bön är avspegling av hoppet i Davids ättlingars framtid och i Messias löften. Den visar att Gud kopplar sin trofasthet till hans ed och att trofasthet inte är ett tomt begrepp, utan en fundamental dragningskraft i relationen till kungadömet och helgedomen.
Kort sammanfattning och nutida tillämpning
Denna vers påminner om att Guds löften till de som följer honom står fast över tid. När vi betvivlar eller står inför tider av prövning, kan vi vårda hoppet att Gud, som varit trofast tidigare, fortsätter att uppfylla sitt ord. Bönens rop är inte ett krav på ny gärning utan ett liturgiskt erkännande av Guds fasta trofasthet och hans förväntan på ett fortsatt förvaltande av löftena i vår tid.
Kommentarautentisk hänvisning: I traditionell lund av public-domain kommentarer som Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke betonas att Guds trofasthet inte är beroende av mänskligt beteende utan står som ett säkert fundament. Alan Clarke framhäver att Gud inte glömmer sin ed, medan Henry ofta lyfter fram att de löften som vilar på Davids hus också pekar fram mot Guds rike i Kristus. Barnes framhåller att trofasthetens minne fungerar som näring för tro och uthållighet.