Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 72:1 Psaltaren 72:2 Psaltaren 72:3 Psaltaren 72:4 Psaltaren 72:5 Psaltaren 72:6 Psaltaren 72:7 Psaltaren 72:8 Psaltaren 72:9 Psaltaren 72:10 Psaltaren 72:11 Psaltaren 72:12 Psaltaren 72:13 Psaltaren 72:14 Psaltaren 72:15 Psaltaren 72:16 Psaltaren 72:17 Psaltaren 72:18 Psaltaren 72:19 Psaltaren 72:20
Översikt och sammanhang
I Psalm 72 avslutas boken med en sång om rättfärdighetens kung och hans rättvisa styre. Denna sista del ger en bild av hur ett samhälle blomstrar under en gudfruktig ledare som upprättar rättvisa, skyddar de svaga och upprätthåller fred. Kapitel 72 ger hopp om en kung som förverkligar Guds ordningar i praktiken. Vers 20 är en avslutande notislinje som hänvisar tillbaka till de avsnitt i Salmerna som handlade om Davids och Isais söner, och bokstavligen markerar slutet på en böneord som speglar andan i hela psalmen.
Versen i sitt sammanhang
I Psalm 72 rörs vi av en bön om en kung som skall regera i rättfärdighet och hopp för alla folk. Denna bön är inte bara om en historisk regent utan fungerar som en bildspråkförbindelse till den Messiasordning som fullbordas i Kristus. Slutet i vers 20 fungerar som en liturgisk avslutning, där psalmens tema förs samman och läsaren uppmanas att minnas och tillbe Guds ett stora verk genom tiderna.
Huvudlärdom
Det centrala lärdomsbudskapet i denna slutvers är att bönens syfte är att påminna: trots att en sådan salig kung endast tillfälligt uppträder i historien, pekar bönens innehåll mot en ännu fullkomligare verklighet i Guds rike. Slutet säger i praktiken: ”Slut på Davids, Isais sons, böner.” Ordet syftar inte på att alla tidigare böner skall upphöra, utan att psalmen avslutas med en perenn bön om rättfärdig regeringsmästare, som Jesus fullkomnar i Nya testamentet.
Historisk och teologisk koppling
Kommentarer från klassiska källor betonar att denna slutvers fungerar som en strukturvis inramning för psalmen. Denna inramning hämtar sin rika betydelse ur Davids kungadöme som modell och pekar fram mot Kristi fullbordade verk. Som Matt. Henry, Barnes och Clarke ofta påpekat i sina verk, används denna typ av avslutande anmärkning för att betona att bönens riktning fortsätter i tron på Guds trofasta löften.
Korsreferenser
Dessa kopplingar förstärker bilden av att psalmen, även i sin avslutning, pekar bort från mänskliga ledare till den universella kungens verkan i Gud.Ans
Praktisk tillämpning
Vi uppmanas att odla bönens anda: att leva i hopp om rättvisa och att be om Guds ledarskap över våra liv och samhällen. Slutsatsen uppmuntrar troende att betrakta rättvisa, ödmjukhet och barmhärtighet som grundläggande egenskaper i vårt eget liv, och att lita till att Gud i sin tid fullbordar sin frälsningsplan.
Kommentarernas nyckelord i samklang
En sammanvägd bild av de klassiska kommentatorernas slutord visar att versen fungerar som en integrerande referenspunkt: den påminner om Davids cykel och dess slutledning hos Israels hopp – och hur allt kulminerar i Kristus. De citerade utsagorna från Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke illustrerar hur slutversen fungerar som en stängningsstrof som ser fram mot det fullbordade Guds rike.
Sammanfattning
Slutversen i Psalm 72:20 fungerar som en bönens avskedston och en teologisk brygga till Guds kungarike i Kristus. Den uppmuntrar till tro, hopp och bön – även när våra ögon spejar till en framtid där rättvisa råder under Herren. Genom att känna igen dess sammanhang och kopplingar blir avslutningen en påminnelse om det övernaturliga, som trots allt står fast i Guds trofasthet.