Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 71:1 Psaltaren 71:2 Psaltaren 71:3 Psaltaren 71:4 Psaltaren 71:5 Psaltaren 71:6 Psaltaren 71:7 Psaltaren 71:8 Psaltaren 71:9 Psaltaren 71:10 Psaltaren 71:11 Psaltaren 71:12 Psaltaren 71:13 Psaltaren 71:14 Psaltaren 71:15 Psaltaren 71:16 Psaltaren 71:17 Psaltaren 71:18 Psaltaren 71:19 Psaltaren 71:20 Psaltaren 71:21 Psaltaren 71:22 Psaltaren 71:23 Psaltaren 71:24
Psalm 71:9 (SV1917): "Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner."
Varför detta versbud är viktigt. Psalmens äldre uttrycker en ärlig bekännelse: en troende som närmar sig livets äldre dagar känner ofta sin svaghet och fruktan för att Gud skall lämna honom. Versen fångar en innerlig bön om närhet och trohet, när människans kraft sakta avtar och dagar av osäkerhet närmar sig. Denna bön sammanfattar en grundläggande hållning i vandringen med Gud: trofasthet kräver att Gud inte lämnar oss mitt i våra svagheter, utan istället bär oss igenom ålderdomens prövningar.
Originalkontext och huvudbudskap
I sammanhanget av psalmen står den äldre texterna som en troendes sista rop till Gud. Psalmisten har tidigare vittnat om Guds räddningar och trofasthet genom åren. Nu när han känner sin förgänglighet och sin kraft avtar, ber han om fortsatt stöd. Budskapet är inte bara hopp utan en verklig anmodan: Gud är den som håller när mänsklig styrka sviktar. Bönens ton är ödmjuk och hängiven snarare än självrättfärdigande.
Huvudbudskap och teologiska tema
Huvudbudskapet är Guds trofasthet i livets slutskede. Psalmbäraren vädjar till att Gud inte ska överge honom i åldern utan istället stärka och uppehålla honom när kraften minskar. Detta står i linje med Guds löfte om närvaro och hjälp till de som ropar till honom i nöd. Temat sammanfaller med Andra Mosebok och profetiska skrifter där Gud sammankoplar ålderdom med visdom och trygghet när Gud själv bär människans väg.
Historiska och teologiska paralleller
En vanlig tolkning är att ålderdomen symboliserar livets gång och människans beroende av Guds bevarande. Denna bön speglar en växelverkan mellan tro och lidande: nästan varje troende kan känna fruktan för att förlora sin helhet i ålderns skymning, samtidigt som man uppmanas att lita på Guds fortsatta närvaro. Denna idé återkommer i flera salmer där Gud beskrivs som den som uppehåller livet och som vägleder ända till dödens stund.
Cross-references (tre korta förklaringar)
Kort förklaring av kopplingarna: psalmerna och profeterna visar en enhetlig bild av Guds trofasthet över tid; Gud bär oss från födelse till död och lämnar oss inte i ålderdomens stund. Nya testamentet förstärker denna personliga närvaro genom Kristus som vår starkhet i svaghet.
Plan för andlig tillämpning
Kommentarer från historiska lärjungar (utvalda citat)
Adam Clarke och Albert Barnes framhåller båda att denna bön speglar en troende som tror att Gud alltid är närvarande, särskilt i kroppslig svaghet. Denna bön är inte ifrågasättande men ropar efter Gud som vår förstärkare. Henry betonar hur trofastheten hos Gud uppmuntrar när människor känner sig övergivna, och hur ålderdomen blir en tid för tro och närvaro i gudomlig omsorg.
Kort hänvisning till klassiska kommentarer
Ursprungliga tankar från Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke betonar att ålderdomen inte är en tid att misströsta utan att Gud är den som uppehåller och leder. De citerade utsagorna understryker Guds trofasthet och närvaro i svaghet och att våra rop i bön får ett svar i hans stadigvarande kärlek.
Avslutande reflektion
Versen påminner oss om att tro följer när vi känner oss minst kapabla. Det krävs en enkel, uppriktig bön: Herre, håll mig nära dig i min sista färd, även när min styrka sinar. Gud svarar ofta med tyst närvaro, styrka och en ny glöd av tro som håller oss fasta till slutet.