Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Översikt av Psalm 10:16 (SV1917)
I denna vers förkunnar psalmdot som tematiskt står i centrum: Herrens eviga kungadöme och Hans fullständiga regering över landet. Den svenska 1917-översättningen väcker ett tydligt hopp om rättvisa och gudomlig suveränitet även när världen ser kaotisk ut. Dagens läsning kan upplevas som en påminnelse om att Guds rike står över människors maktspel och att både nationer och individer en dag skall möta Hans dom och Hans räddning.
Versens placering i psalmen
Psalmen 10 är en klagovis och en stilla bön om rättvisa i tider av förtryck. I sammanhanget förbinder 10:16 sig till en bredens bild av Gud som konung: Han upprätthåller rättfärdiga ordningar och kommer att lägga undan hedningarnas planer. Denna deklaration förstärker psalmos tematiska fokus på gudomlig regering snarare än mänsklig utan ände.
Huvudbudskapet i versen
Orden säger att Herren är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land. Det fångar två sidor: Guds oföränderlighet som konung och Hans strävan att upprätthålla ett område där Hans vilja råder. Denna innebörd är inte bara en politisk anekdot; den pekar mot ett rike där rättvisa och trofasthet råder, även när omständigheterna visar motsatsen.
Kommentar i ljuset av klassiska källor
Matthew Henry betonar i sin klassiska kommentar att psalmen först talar om Herrens ständiga herravälde och sedan om hur världens riken skall böja sig inför Hans dom och trofasthet. Albert Barnes lyfter fram att även om det talas om hedningar som fördrives, syftar texten på att guds absoluta rätt och urkund över människorna är det som vägleds i historien. Adam Clarke påpekar att uttrycket konung alltid och evinnerligen understryker Guds evighet och oändliga makt, och att ”hedningarna” representerar främmande makters motstånd mot Guds ordning. Sammanvävt blir bilden en betoning av gudomlig suveränitet som inte lämnar plats för mänsklig illusion om varaktigt herravälde utan pekar mot ett Guds rike som står fast i tidens skiftningar.
Notering om ord- och citatanknytningar: I tjänst för svensk läsare förtydligar vi i sammanhanget att Henry, Barnes och Clarke används som översikter och inte längre citat i sin helhet. Följande korta uttryck används endast som riktmärken i deras jewele tolkningar: Henry betonar Herrens konungskap och rättvisa; Barnes framhäver Guds dom och trohet; Clarke poängterar evighetens tidsram för kungadömet. Inga längre fullständiga citat återges här.
Praktisk tillämpning
Korshänvisningar och kopplingar
- Jesaja 54:10 pekar på Guds trofasthet och eviga fred trots skiftande nationers öden. Förklaringen används för att förstå att hedningarens förmodade dominans inte överlever i ljuset av Guds rike.
- Daniel 2:44–45 framhäver att Guds kungadöme aldrig blir förstört utan står fast i alla riken som härskar i världen. Denna koppling förstärker tolkningen av psalmens universella utsikt.
- Kolosserbrevet 1:13–14 beskriver hur Kristus för oss återlösning och dominans över mörkrets makter. Denna hänvisning belyser att psalmens ord i kristet ljus pekar mot Kristi fullbordade regering.
Sammanfattning
Psalm 10:16 i SV1917 proklamerar Guds eviga konungsskap och den ultimata upphävningen av främmande makter i Hans land. Genom klassiska kommentarer ser vi en bild där Guds oändliga ära och rättvisa ligger till grund för vår tillit, särskilt i tider av prövning. Jesus Kristus ses i Nya Testamentet som uppfyllelsens centrum för detta eviga kungadöme, vilket ger troende hopp om framtidens rättfärdiga fullbordan.