Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 25:1 Psaltaren 25:2 Psaltaren 25:3 Psaltaren 25:4 Psaltaren 25:5 Psaltaren 25:6 Psaltaren 25:7 Psaltaren 25:8 Psaltaren 25:9 Psaltaren 25:10 Psaltaren 25:11 Psaltaren 25:12 Psaltaren 25:13 Psaltaren 25:14 Psaltaren 25:15 Psaltaren 25:16 Psaltaren 25:17 Psaltaren 25:18 Psaltaren 25:19 Psaltaren 25:20 Psaltaren 25:21 Psaltaren 25:22
Psalm 25:11 (SV1917): För ditt namns skull, HERRE, förlåt min missgärning, ty den är stor
Psalm 25 är kung Västerås-salmen som uttrycker en bön om vägledning, nåd och renande förhållande till Gud. Vers 11 fångar salmistens enkelhet och ödmjukhet: han ber om förlåtelse inte bara av medlidande utan för Guds namns skull— det vill säga för Guds ära och trofasthet mot sitt löfte. Bönens ton är uppriktig och bär på insikten att syndens konsekvenser är allvarliga, men att nåd och återställande står till buds genom Guds godhet. SV1917-bibeln betonar både syndens tyngd och Herrens trofasthet som svar.
Versen i sitt sammanhang
I helheten är psalmen en samtal eller disputerande bön där salmisten söker vägledning, barmhärtighet och ett rättfärdigt förfarande inför Gud. Han ber först om undervisning och frihet från synd, sedan om skydd och rättfärdighet i vittnesbörd. I denna vers vänds blickarna mot det centrala motivet: tilltro till Guds namn och dess ära som grund för förlåtelse. Att åkalla Guds namn i bönen är att erkänna att det är hans trofasthet och hans suveräna rätt att förlåta som ger verklig frid.
Huvudlärdomen
Den centrala lärdomen är denna: ångernas botfärdighet inför Gud blandas med tillit till hans nåd och ära. Förlåtelsen kommer inte ur människans egen förtjänst, utan ur Guds trofasthet enligt hans namn. När salmisten säger att missgärningen är “stor”, erkänner han syndens allvar, men han lutar sig mot Guds stora barmhärtighet och löften. Det är ett mönster för bön där syndens allvar försonas med hoppet om Guds nåd.
Kopplingar till andra bibelställen
– Förlåtelse och Guds namn: liknande teman återkommer i Filipperbrevet där Guds namn står som grund för Kristi försoning och vår förlåtelse. Kort hänvisning till hur Guds namn och härlighet motiverar barmhärtighet.
– Nådinflytande i bön: liknande anspråk på att bli förlåtna ”för Din skull” finner man när salmisten söker gudomlig vägledning och upprättelse. Det pekar mot att bönen om nåd ofta står nära erkännande av Guds trofasthet.
– Frälsningens väg: när Gud räddar och förlåter, visar han sin trofasthet mot dem som söker honom i ödmjukhet och tro. Detta understryker samstämmigheten mellan rättfärdighet och barmhärtighet i Guds sak.
Praktisk tillämpning
Kort sammanfattning
I Psalm 25:11 ropar salmisten till Herren om förlåtelse – inte som en mänsklig rättvisa, utan som en understöd av Guds trofasthet och ära. Genom att förlita sig på Guds namn erkänner han att förlåtelse är en gåva som följer av Guds trofasthet mot sitt löfte. Denna vers uppmanar oss att bekänna vår missgärning med ödmjuk förväntan att Gud, i sin nåd, förnyar och leder oss.
Notering om public domain-kommentarer: Denna kommentar anknyter till klassiska uppfattningar som Matthew Henrys, Albert Barnes och Adam Clarke, vars betoning på Guds trofasthet och nåd ligger till grund för tolkningen. I sammanfattningen används det sedan som stöd för att förstå versens bön och dess centrala tema: Guds namn och hans nåd är grundstenen för förlåtelse.