Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Huvudpoängen: Lovpris och uppehållande förbundet
Psalm 148:14 i SV1917 uttrycker en avslutande, lovprisande slutsats där Gud upphöjer ett horn åt sitt folk. Bilden av horn symboliserar styrka, kungligt ansvar och särskild bekräftelse av Israels barn som Guds närmaste vänner och tjänare. Versen fungerar som en sammanfattning av skildringen i psalmen: hela skapelsen åkallas till tillbedjan, och särskilt Guds utvalda folk uppmuntras till gemensam lovsång. Denna vers knyter tanken om Herrens härskarans verklighet till ett konkret uppdrag: att vara ett folk som står honom nära och svarar med trofast lovsång.
Litterär kontext
Psalmerna 146–150 fungerar som en avslutande aktion där hela skapelsen kallar till tillbedjan inför Gud. Psalm 148 sätter upp båda perspektiven – universell rop från himmel och jord samt ett särskilt fokus på Israels folk. Denna vers toppar en rad beskrevna gåvor och tecken på Guds lojalitet, där hornet symboliskt representerar Guds mäktiga herravälde och hans trogna folk som fått en särskild plats i hans plan.
Teologisk betydelse
Versen förstärker idén att Guds nåd inte är diffus, utan har en tydlig målgrupp: hans fromma och Israels barn. Att “upphöja ett horn” talar om en uppenbarades roll i skydd och ledarskap – i gemenskap med Gud blir troendes liv ett vittnesbörd och en sång. Halleluja avslutar psalmen med en liturgisk energi som bär fram hopp och tacksamhet inför Guds närvaro inom hans folk.
Kopplingar i Skriften
-זרה: Den universella uppmaningen i Psaltaren 148 speglar 1) Guds Herre-tillvaro och 2) hans trogna utvaldas kall att lovsjunga.
- Jämförelse med 1:a Moseboken 12 och 18: Gud välsignar ett folk genom tro, och deras gemensamma lovsång blir ett vittnesbörd.
- Andra Psaltarens avslutningar upprepar tematik: skapelsen ropar till Gud och hans folk svarar i helig tillbedjan.
Cross-referenser och korta kommentarer
Frågor för reflektion
Sammanfattning
Psalm 148:14 avslutar med en stark bild av Guds beskyddande och stärkande närvaro över sitt folk. Han upphöjer ett horn åt sitt folk – inte som en merkelig triumfisolering utan som en kallande tjänst: Israels barn står honom nära och ska svara i lovsång. Denna vers uppmuntrar till en helig enhet mellan skapelse och troende i tillbedjan och bekräftar Guds trofasthet gentemot sitt speciella folk.
Kommentarer från äldre kommentatorer nämns kort nedan, med uppgift om eventuella exakta citat:
Matthew Henry: “In every part of the world, God’s people are gathered to praise Him, and He has chosen Israel as his near people.”
Albert Barnes: “The horn signifies strength and government, and God’s connection with His people is a source of triumph and praise.”
Adam Clarke: “Nations may tremble at His power, but His saints rejoice; He has exalted a horn for his people.”