Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Herren är konung evinnerligen: en kristen blick på Psaltaren 146:10 (SV1917)
"HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!"
Psalmens sista verser lyser av en bred, bibelförankrad tro: Herren är den fasta konungen som upprätthåller sitt folk genom tidens gång. För Davidsnationens hopp och för Guds folk idag innebär det att vi vänder oss till en Gud som inte är tillfällig eller delvis närvarande, utan evig och trofast mot sitt löfte att vara vår Gud i Sion och i hela välden.
Litterär kontext
Helheten i Psalm 146–150 består av två delar: en kort, mänskligt grundad uppmaning att lita till Gud i human ömhet och ett sångverk där Guds rike och hans rättvisa står i centrum. Versen rätt i mitten av triumfbegreppet upphäver alla mänskliga beroenden och pekar mot fullbordandet av Guds eviga kungadöme. Den sista versen bönfaller läsaren att svara i lovsång, eftersom Gud är den som står fast när allt annat svajar.
Trosbeskrivning och teologisk betydelse
Frasen att Herren är konung evinnerligen förmedlar tre dimensioner:
Giltiga kopplingar i Skriften
Följande kopplingar ger bredare förståelse för temats tyngd:
Kopplingarna pekar mot att Psalmens språk inte bara beskriver dåtida upplevelser utan också pekar mot Kristi kungliga myndighet och det eviga löftet till Sion som tillhör alla troende.
Reflektionsfrågor
Slutsats
Psalmens avslutande ord ger en lågmäld men djupt kraftfull tro: Gud är konung evinnerligen. Denna sanning bär genom historien och in i våra egna liv. Vi ropar Halleluja därför att Herren, vår Gud, står fast över tidens alla skiften och vakar över sitt folks hopp.
Historiskt noterbart citat (varningar om förekomst): I tidig svenska kommentartradition finns sammanfattningar som betonade Guds orubbliga makt och Sions privilegier; vissa poänger återspeglar uttryck som också återges i samstämmiga bibelkommentarer av äldre kända teologer. Om exakt text: Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke används endast som referens i sammanhang där deras ord är tydligt citerbara och relevanta. Inga långa citat används här, men deras anda av betoning på Guds eviga kungadöme och Guds relation till Sion är närvarande i denna förklaring.