Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 132:1 Psaltaren 132:2 Psaltaren 132:3 Psaltaren 132:4 Psaltaren 132:5 Psaltaren 132:6 Psaltaren 132:7 Psaltaren 132:8 Psaltaren 132:9 Psaltaren 132:10 Psaltaren 132:11 Psaltaren 132:12 Psaltaren 132:13 Psaltaren 132:14 Psaltaren 132:15 Psaltaren 132:16 Psaltaren 132:17 Psaltaren 132:18
Huvudpoäng: Edens kraft och trofasthet i den heliga edens löfte
I Psalm 132:2 som helhet framställs ett ödmjukt minne av hur Gudens tjänare svor en ed till HERREN och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob. Versen är en del av en längre bön om Guds närvaro över kungadömet och stadens tillbedjan; här framhävs människans viljeengagemang som svar på Guds trofasthet och kallelse.
Litterär kontext
Psalm 132 silades samman som en pilgrimsång för tempelåterställningens tid och övergången till salighetsordningens teologi. Denna vers återspeglar ett livskraftigt tema: ett livslöfte som ges i en tid av helig kallelse och som vilar på Guds trofasthet gentemot Davids ätt. Denna ed är inte en isolerad handling utan ett uttryck för en gudomlig plan som sträcker sig över generationer.
Troens teologi
Ed och löfte blir ett konkret tecken på ett förbundscall. Det väger tungt när människan avsäger sig egenhandlad säkerhet och låter Guds vilja styra. Den Starke i Jakob hänvisar till den gudomliga kraft som står bakom davids rike och gudstjänsten i templet. Edens kraft ligger i att i troens ögon säga ja till Guds uppenbarelse och att hålla fast vid det som blivit lovat.
Liknelser och jämförelser
Denna vers speglar hur profetiska och historiska löften söker uppfyllas när trohet möter kallelse. Den som svor en ed återspeglar en robust gudsrelation som bärs fram av en andlig disciplin: att vårda ett löfte inför Gud och inför hans folk.
Historiska och teologiska kopplingar
Cross-referenser (kortfattade) med förklaringar
Reflektionsfrågor
Sammanfattande slutsats
PS 132:2 belyser kraften i en trohetsed som svar på Guds kalla. Edens mening är att förvalta och främja ett gudsrelationellt liv där Guds trofasthet uppmuntrar till hängivenhet i varje dag. Genom edens allvar och trohet blir Davids tron och templet en teologisk bild av Guds närvaro bland folket.
Notering om exakta citat från äldre kommentatorer som används: Inga direkta korta citat av Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke återges i denna text.