Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150Verse
Psaltaren 116:1 Psaltaren 116:2 Psaltaren 116:3 Psaltaren 116:4 Psaltaren 116:5 Psaltaren 116:6 Psaltaren 116:7 Psaltaren 116:8 Psaltaren 116:9 Psaltaren 116:10 Psaltaren 116:11 Psaltaren 116:12 Psaltaren 116:13 Psaltaren 116:14 Psaltaren 116:15 Psaltaren 116:16 Psaltaren 116:17 Psaltaren 116:18 Psaltaren 116:19
Varför Psaltaren 116:14 är viktigt
Detta korta löften i PS 116:14 rymmer en djup livskallelse: man gör vad man lovat inför Herren under det gångna stödet av tillit och tacksamhet. Det pekar på ett centralt tema i psaltaren och i hela Bibeln: ett liv som svarar på Guds nåd genom konkreta handlingar av tro och engångsåtgärder. Att infria löften inför HERREN speglar den troendes relation till Gud — inte som ett yttre ritual, utan som ett inre beslut som får praktisk verkan i vardagen och i gemenskapen.
Originalkontexten och huvudbudskapet
Psalmens psalmist beskriver en erfarenhet av räddning och nåd, där ett löfte till Gud följs av handling. I det gamla Israels gudstjänstliv var löften ofta uppställda inför Gud som ett tecken på helighet, hängivenhet och tillförlitlighet inför en Gud som hör böner. Versen uttrycker en tro som inte bara upphöjer ord utan också engagerar livet i praktiska beslut inför hela folket. Det är en offentlig bekännelse: löften till Gud åtföljs av tro och handling, framför allt i gemenskapen.
Huvudpoängen i versen
Att infria löften inför HERREN innebär att leva ut sin tacksamhet genom lydnad och ansvar. När Gud hörde rop och räddade, svarar psalmisten med ett beslut om att hålla sina löften — inte för att vinna Guds gunst, utan som ett svar på Guds nåd. Det visar på ett pågående liv i relation till Gud där tro och tillbedjan går hand i hand med dagligt ansvar.
Några stödande teman i Bibeln
Korsreferenser och korta förklaringar
Ps 56:13 – Bönens effekt på räddningen uppmanar till trofast uppfyllelse av löften som svar på Guds ingripande.
Pr 3:27 – Handlingsförmåga till de som har det inom sig att ge till, när det är möjligt enligt Guds vilja.
Jak 2:17 – Genuin tro visar sig i gärningar; löften blir lever i vardaglig lydnad.
Historisk-litterär kommentar (sammanvävd tolkning)
Multiple tidiga kommentarister betonar att löften inför Gud är mer än formalitet. Matthew Henry framhäver att ett löfte som görs i tacksamhet mot Guds räddning växer fram ur en förening av tro och invändningar. Albert Barnes påpekar att det vara ett offentligt åtagande som stärks av det ögonblick då Gud hör bön och räddar. Adam Clarke betonar att löftet inte är en självrättfärdigande handling utan ett privat och offentligt konsekvent liv som stämmer överens med Guds kärlek och rättfärdighet.
Genomförande och tillämpning
Så understryker versen att tro inte lämnar plats för slöseri med ord. När Gud ingriper, ska erkännande och tacksamhet leda till ett faktiskt liv i överensstämmelse med vad som lovats, särskilt inför Guds folk. Det handlar om att vara lojal i små och stora beslut och att bevara ett liv präglat av tro och ansvar inför Herren.
Kort reflektion
När vi upplever Guds nåd i våra liv, får vi en möjlighet – och ett ansvar – att infria våra löften inför Herren. Om våra ord varit enkla löften i en stund av nöd, låt det bli ett liv som fortsätter i trofasthet, tillbedjan och öppenhet inför vår nästa.