Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Psaltaren 144:3 (SV1917) — "HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?"
Situationsbilden: Denna bönäcka sätts i en ram av kunglig och nationell bön om beskydd och hjälp. Psalmen 144 är en hymn av tack och hopp som betraktar Gud som Himlens Herre och Saulens försvarare. I vers 3 riktas blicken mot den mänskliga litenheten inför Guds oändliga majestät och omsorg. Den frågande tonen avslöjar ett grundläggande bekännelse: människan är skör och beroende, och ändå vördas av Gud genom hans minne och omsorg.
Vad texten avslöjar om Gud och tro
Frågan fungerar inte som en resignation utan som en teologisk påminnelse: Gud, som har all makt och härskar över himlarna och jorden, tänker på människan. Detta betonar Guds personliga närvaro och intention att upprätta och vårda sina skapelser. Psalmisten uttrycker att Guds kunskap om människan inte är deltagande i distanserat tecken utan en nära, ömtålig relation. I kontrast till människans småhet står Guds trofasthet och omsorg, vilket ger en grund för hopp och mod i tider av fara.
Viktiga ord och bilder
“Vad är en människa” speglar en fråga som återkommer i vishetens och kontrasterna mellan evighet och tillvaro. “Människoson” markeras som en ömlig mänsklig varelse, begränsad i tid och kraft. Begreppet att Gud “tänker på” mänskan uttrycker aktivt minne och personligt deltagande; Gud Oriental styrka och kärlek manifesteras i barmhärtighet mot dem som tillhör honom.
Kopplingar till andra bibelställen
Historisk och teologisk sammanfattning (integrerad synthese)
Vid sin kärna pekar psalmen 144:3 mot en grundläggande sanning: människan är skör och till intet varit utan Guds minne och vård. De gamla kommentatorerna betonar hur denna lilla varelse kan åberopa en stor Gud som inte endast är allsmäktig utan också personligt intresserad av hans skapelse. Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke påpekar att den rätta hållningen inför detta borde vara ödmjuk tillförsikt: när vi står inför fara eller behov, är det värdefullt att minnas att Gud inte förblir långt borta, utan är närvarande och mottaglig för våra böner. Enligt deras kommentarer är huvudpoängen att vår tro inte är en oändlig fråga utan en relation som Gud upprättar med mänskligheten, genom vilken han ger hjälp och styrka.
Modernt tillämpning
Denna vers bjuder in oss att överväga vår egen ödmjuka position inför Gud i våra dagar av osäkerhet och prövning. Om Gud tänker på människan, hur mycket mer bör vi förlita oss på honom än på vår egen styrka? Praktiska tillämpningar finns i böner som erkänner vår beroenden, i tacksamhet för Guds vård och i modet att söka hans rike först i vardagens beslut. Vi får också frimodigt gå vidare med vetskapen att vår existens är värdefull i Guds ögon, vilket ger mål och syfte även i små och vardagliga gester av vänlighet och rättfärdighet.
Avslutningsvis sammanfattar texten en sann tro: Gud är stor, men han närmar sig människan med omtanke. Denna dualitet – vår litenhet och hans storhet – ger hopp och balans för vårt hopp i framtiden.