Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Psalmerna 16:2 (SV1917) – Kontext och betydelse
I denna psalm uttrycker din hjärtats hållpunkt en trofast tillit till Herren som den dagliga vägvisaren. Versen är en enkel, men djup bekännelse där Psaltaren förklarar att all mänsklig trygghet och gott hör till Gud ensam. Den som skriver står i ett kollektivt och personligt vittnesmål: mitt liv är ordnat runt att söka Gud och att han är mitt allt. I sammanhanget följer versen som en fortfarande röst i en nattlig bön: vad sägs om våra egna beslut när frestelsen att hitta förtrogna alternativ frestar vår tro?
Central betydelse
Frasen “Du är ju Herren; för mig finnes intet gott utom dig” uttrycker en exklusiv helighet: Gud ensam är källan till det goda för den troende. Det svenska ordet “för mig finnes intet gott utom dig” pekar på en personlig, specifik relation där Gud är den sista garantin för liv, glädje och rättfärdighet. Det är inte avsaknad av andra vägar, utan en medveten deklaration att allt gott i livet kommer från Herrens närvaro och omsorg.
Nyckelteman
Relaterade passager
– Sammanhanget i psalmen understryker att glädje och behag inför Gud följer ett liv i gemenskap med honom. Liknande tematik återfinns i Psaltaren 73 där Guds närvaro ses som den verkliga godheten, och i Ordspråksboken som betonar vishetens väg som leder till liv i Guds syfte. Vidare upprepas idén om att guds godhet övervinner människors trygghet i rikedom i Psaltaren 37 och 62, där troheten mot Gud ersätter världsliga privilegier.
Cross-referenser: - Ps 73:25–26 – Gud blivit den som räddar och stärker när allt annat tappar sin betydelse. - Pr 3:5–6 – Tillit till Herren som livets riktning snarare än egen beräkning. - Ps 62:9–12 – Gud som högsta källa till vår trygghet och det rättfärdiga hoppet.
Praktisk tillämpning
Vad betyder det att erkänna Gud som den ende gode för mig? Det betyder att vi vänder våra planer, våra belöningar och vår trygghet till honom i bön, i beslut och i vardagliga val. När vi står inför frestelsen att förlita oss på rikedom, status eller människor, kan denna vers fungera som ett rop: Herren är min del; jag vill söka honom först och låta hans vilja bestämma min väg.
Avslutande sammanfattning
Psalmen 16:2 i SV1917 sammanfattar en grundläggande, personligt färgad överlåtelse: Gud är den ende gode för den troende. Denna utsaga uppmanar till trofasthet, enkelhet i förväntan och en livslång strävan att leva i gemenskap med Herren, där varje godhet härrör från honom.
Ortliga kommentarer i traditionell översättning betonar ofta att Guds närvaro är den verkliga källan till livets glädje och säkerhet, där ingenting annat kan ersätta honom i vårt hjärta. Som Matthew Henry, Albert Barnes och Adam Clarke framhäver i sina verk, ligger styrkan i att sätta Gud först, och att vår kommunikation med honom formar både vår tro och vårt dagliga handlande.
Citat som finns i traditionell användning: - “Du är ju Herren; för mig finnes intet godt utom dig” (svenska översättningar av PS 16:2).