Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Översikt inför Psaltaren 137:6 (SV1917)
Det sjungs ur klagande fånger som längtar efter Jerusalem. Versen uttrycker ett intensivt hopp och en fast beslutsamhet att behålla sitt innersta minne av Guds stad och dess betydelse, trots förlust och exil. Tungsinnet vill vika, men anden håller kvar vid den heliga kärnan som ger identitet och hopp.
Psalm 137 skildrar israelitiska fångens sorg i Babels flodlande närhet; de saknar templet, fröjdas över översteleve, och de ropar efter Jerusalem. Vers 6 står som ett ord av beslutsamhet: oavsett omständigheterna, låt tungan minnas och låt glädjen i Jerusalem förbli oförminskad.
Huvudbudskapet är trofasthet i åkallning och identitet. Kärnan är trohet mot Gud och hans heliga stad som symboliserar frälsning, gudsrelation och gudstjänst. När sion blir vår största glädje, hålls vårt hopp fast även i prövningar.
Koppling till andra psaltartexter: exil-lod och längtan efter gudstjänst (t.ex. 42:5–6; 43:5) betonar att själen inte finner sitt fulla liv utanför Guds närvaro. I NT, Jesus anknyter till denna längtan efter Jerusalem som hemvist i tro och hopp, där vår tända tunga kan prisa Gud trots omständigheter.
Psaltaren 42:4–5: När min själ längtar efter Gud, hälsar återkallelser och hoppas på honom. Förklaring: minnet av Guds nåd ger styrka.
Efesierbrevet 4:29: Tala inte illa, utan uppbyggande ord som passar för saden i nöd; minnet av Guds trofasthet uppmuntrar uttryck av lovprisning i vardagen.
Johannesevangeliet 4:24: Gud söker sanna tillbedjare; minnet av Jerusalem pekar mot ett hjärta som söker Gud i varje omgivning.
Versen vädjar till en trofasthet som håller fast vid Guds frälsningsplan och dess dyrbara tecken – minnet av Jerusalem som glädje och mål. Denna trohet blir en källa till hopp när omständigheterna hotar att överväldiga oss.
Psaltaren 137:6 uttrycker en stark vädjan om att behålla tungan i lov och hjärtat i glädje över Jerusalem, även i fångenskap. Det är en påminnelse om att vår identitet och vår tillbedjan förankras i Guds löften och i hans kristna närvaro, som ger hopp och styrka i prövningar.
Utvalda gamla kommentatorers synsätt sammanfattat: Matthew Henry betonar lidandet och trohetens kraft i exil; Albert Barnes framhäver att glädje och minne av guds stad formar den andlige i prövningar; Adam Clarke påpekar att språkets kraft ligger i tvångsmässigt minne och tunga handlingar av lovprisning när livet hotar att förlora sin färg.