Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Psalm 99:3 (SV1917) – Honom prisar man: Det stora och fruktansvärda, Helig är han
Huvudpoäng: Psalmens tredje vers lyfter fram att Guds namn upphöjs av folk som erkänner hans storhet och helighet. De båda dragen – storhet och helighet – står i nära samklang: hans majestät och avskildhet från synd gör honom värdig att prisas och vördas.
Litterär kontext
Psalm 99 samlar kungsliga bilder där gudszenheten uppenbaras genom kunglig och helig närvaro i Zion. Vers 3 fortsätter temat som börjar i tidigare strof, där folkets tillbedjan bygger på en direkt kunskap om hans stora majestät och hans rättfärdiga väsen. När psalmisten säger att man prisar hans namn, följer en logik: det namn som bär hans väsen och hans gärningar i Israel kräver vördnad, tillbedjan och lydnad.
Teologisk betydelse
Guds namn representerar hans väsen och hans verk. Att prisas namnet betyder inte bara assonerande lovsång utan ett erkännande av hans rättfärdiga domar och trofasta omtanke. Att betona "det stora och fruktansvärda" pekar på gudomlig majestät och avskräckande helighet som kallar till vördnad. Ordet “fruktansvärd” här kan förstås som en respekt som följer av underdånighet inför den Allsbitne, inte bara rädsla utan tillit.
Kyrkans tanke – historisk bekräftelse i kommentariat
Kommentatorerna Henry, Barnes och Clarke betonar ofta att Guds helighet och kungliga myndighet kräver ett svar i tro och lovsång. Matthew Henry framhäver att det rätta svaret på Guds helighet är att fröjdas i hans väld och att vördnaden leder till lydnad. Albert Barnes understryker att Guds namn bär vittnesbörden om hans godhet och rättfärdighet, och att lovsången är ett erkännande av hans ordnade styre. Adam Clarke lyfter fram att Guds helighet inte utesluter kärlek, utan gör hans barmhärtighet tydlig i rättfärdig dom. Dessa synsätt samverkar i att versen uppmanar till en helhjärtad tillbedjan som grundar sig i vad Gud har gjort och vem han är.
Cross-referenser
Frågor till reflektion
Sammanfattning
Versens kärna säger att människors svar på Guds majeste och helighet är lovsångbärande prisning av hans namn. Genom namnets betydelse får vi en koncentrerad bild av hans väsen och hans verk. Denna tolkning binds samman av äldre kommentatorers vittnesmål—att helighet och kunglig myndighet aldrig står i konflikt med kärlek och trofasthet; tvärtom uppmanar de till ett levande, förankrat tillbedjande som speglar både rättfärdighet och trofasthet.