Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Psaltaren 149:9 (SV1917) – Kontext och tolkning
Versen är en del av en lovsångspsalm där de rättfärdiga uppmanas att lovsjunga Herren med jubel. Psalm 149 börjar med ett rop om glädje i gemenskap med Gud, och når upp i en vision av Guds dom över Guds fiender när de rättfärdiga prisar honom. Vers 9 fungerar som en avslutande utsaga som beskriver syftet med dessa lovsånger: att gudomlig rättvisa följer bön och trofasthet hos de som fröjdas i Herren.
Central betydelse
Budskapet är att Guds lovprisning bland hans folk inte är tom underhållning utan ett instrument för rättvisa. Den dom som nämns pekar mot att det som är skrivet om dem blir uppfyllt – Gud sätter allt rätt, särskilt mot dem som förkastat honom. För de fromma blir det en helig härlighet, ett tecken på Guds närvaro och trofasthet i deras liv. Ordet halleluja avslutar psalmen med en spontan, öppen konsekvens av tillit till Guds dom och hans ära.
Två-tre centrala teman
Kopplingar till andra delar av Bibeln
Cross-referenceförbindelser:
Förbindelserna lyfter fram att Guds dom inte endast är straff utan också ett uttryck för hans trogna överhöghet över historien och hans kärlek till rättfärdiga liv.
Praktisk tillämpning
Att bevara ett liv av fromhet som leder till hoppfullt vittnesbörd kräver att man upprätthåller tro i vardagen. När till och med dom och prövningar dyker upp runt oss, kan vi vända våra hjärtan till Herren i lovsång, som ett tecken på vår övertygelse att Gud är rättfärdig även när vi inte förstår allt. Halleluja blir då inte bara ett ord utan ett livsstilsutrop.
Sammanfattning
PS 149:9 förbinder lovsångens glädje med Guds rättvisa. För de fromma blir det en härlighet, för Gud en rättvis dom över dem som trotsar honom. Psalmens sista Halleluja sammanfattar en tillit som står fast: att Gud är rättfärdig och värdig vår lovsång i alla omständigheter.
Citat från äldre kommentatorer (utvalda ord som används)
Adam Clarke betonar denna dom som ett uttryck för Guds suveräna rättvisa över fienderna till trofasthetens folk. Matthew Henry framhåller att lovsången i slutet inte är flyktig men en högtidlig bekräftelse av Guds myndighet. Albert Barnes pekar på att detta uttrycker Guds kontroll över historien, där rättfärdiga får sin del av härligheten i gemenskap med Gud.