Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Psaltaren 1 Psaltaren 2 Psaltaren 3 Psaltaren 4 Psaltaren 5 Psaltaren 6 Psaltaren 7 Psaltaren 8 Psaltaren 9 Psaltaren 10 Psaltaren 11 Psaltaren 12 Psaltaren 13 Psaltaren 14 Psaltaren 15 Psaltaren 16 Psaltaren 17 Psaltaren 18 Psaltaren 19 Psaltaren 20 Psaltaren 21 Psaltaren 22 Psaltaren 23 Psaltaren 24 Psaltaren 25 Psaltaren 26 Psaltaren 27 Psaltaren 28 Psaltaren 29 Psaltaren 30 Psaltaren 31 Psaltaren 32 Psaltaren 33 Psaltaren 34 Psaltaren 35 Psaltaren 36 Psaltaren 37 Psaltaren 38 Psaltaren 39 Psaltaren 40 Psaltaren 41 Psaltaren 42 Psaltaren 43 Psaltaren 44 Psaltaren 45 Psaltaren 46 Psaltaren 47 Psaltaren 48 Psaltaren 49 Psaltaren 50 Psaltaren 51 Psaltaren 52 Psaltaren 53 Psaltaren 54 Psaltaren 55 Psaltaren 56 Psaltaren 57 Psaltaren 58 Psaltaren 59 Psaltaren 60 Psaltaren 61 Psaltaren 62 Psaltaren 63 Psaltaren 64 Psaltaren 65 Psaltaren 66 Psaltaren 67 Psaltaren 68 Psaltaren 69 Psaltaren 70 Psaltaren 71 Psaltaren 72 Psaltaren 73 Psaltaren 74 Psaltaren 75 Psaltaren 76 Psaltaren 77 Psaltaren 78 Psaltaren 79 Psaltaren 80 Psaltaren 81 Psaltaren 82 Psaltaren 83 Psaltaren 84 Psaltaren 85 Psaltaren 86 Psaltaren 87 Psaltaren 88 Psaltaren 89 Psaltaren 90 Psaltaren 91 Psaltaren 92 Psaltaren 93 Psaltaren 94 Psaltaren 95 Psaltaren 96 Psaltaren 97 Psaltaren 98 Psaltaren 99 Psaltaren 100 Psaltaren 101 Psaltaren 102 Psaltaren 103 Psaltaren 104 Psaltaren 105 Psaltaren 106 Psaltaren 107 Psaltaren 108 Psaltaren 109 Psaltaren 110 Psaltaren 111 Psaltaren 112 Psaltaren 113 Psaltaren 114 Psaltaren 115 Psaltaren 116 Psaltaren 117 Psaltaren 118 Psaltaren 119 Psaltaren 120 Psaltaren 121 Psaltaren 122 Psaltaren 123 Psaltaren 124 Psaltaren 125 Psaltaren 126 Psaltaren 127 Psaltaren 128 Psaltaren 129 Psaltaren 130 Psaltaren 131 Psaltaren 132 Psaltaren 133 Psaltaren 134 Psaltaren 135 Psaltaren 136 Psaltaren 137 Psaltaren 138 Psaltaren 139 Psaltaren 140 Psaltaren 141 Psaltaren 142 Psaltaren 143 Psaltaren 144 Psaltaren 145 Psaltaren 146 Psaltaren 147 Psaltaren 148 Psaltaren 149 Psaltaren 150
Kommentar till Psaltaren 100:3 (SV1917)
Huvudpoäng: Lärjungen av psalmen framhäver att Gud är den allsmäktige skaparen och vår Omsorgsfulle Herde; vi tillhör honom som hans folk och hans får. Det är en grundläggande erkännande av Guds skapelse och vår beroende, som leder till tacksamhet, lydnad och trofast tillbedjan.
Litterär kontext
Psalm 100 är en kort, jubilatorisk psalm av lovsång (kallad en "kyrkolåt" i äldre språkbruk) som uppmanar till glädje och tillbedjan inför Gud. Den fyra verserna kortfattar vad det innebär att veta hur man närmar sig den Helige: rösten av lovprisning, tacksamhet och erkännande av Guds godhet och trofasthet. Vers 3 fungerar som psalmens själva kärna: erkännandet att Herren är Gud och att vi är hans skapat folk, tillhörande hans får i sin hjord.
Versen påminner om ett av de mest grundläggande sanningsutsagorna i Gamla Testamentet: Gud är skaparen och vår Herde, och människan är beroende av honom. Denna medvetenhet formar bön, lovsång och moralisk ansvarighet i hela psalmen och i den troendes liv.
Troens betydelse
Att erkänna att “HERREN är Gud” är mer än teoretisk tro; det är ett livsperspektiv som formar identitet och relationer. Genom att “han har gjort oss” och att vi “icke själva” är hans folk och får i hans hjord, betonas två saker: skapelsen och frälsningen. Gud har inte överlåtit sin skapelse till slumpen eller till människan själv; han har eget ihopvävt ett särskilt folkskap och en bild av gemenskap som räddas till honom. Denna förståelse leder till ödmjukt band till honom och ömsesidigt ansvar gentemot de övriga i folket och i församlingen.
Tillförlitliga synpunkter från äldre kommentarer
Texten har använts av senare prästerskap för att betona Guds kärlek, hans avsikt med skapelsen och människans kallelse till tillbedjan. Sammanfattningar i klassiska kommentarer framhåller: - Gud som skapare och herde, vars omsorg formar identiteten hos hans folk. - Betydelsen av att leva i tacksamhet och i lydnad inför Guds ledning.
Exakta citat som förekommer i kända kommentarsverk (Matthew Henry, Albert Barnes, Adam Clarke) citeras endast när de förekommer ordagrant i källorna.
Kända citat hos klassikerna (kort sammanfattning)
• Matthew Henry betonar ofta att erkännandet av Gud som skapare och vår Herde leder till ett liv av glädje och tacksamhet inför hans godhet. Han framhäver att folket tillhör Gud och ska svara i tro och lydnad.
• Albert Barnes lyfter fram skapelsens egenartade kraft och människans beroende av Gud; att vara “mitt folk” och “fåren i hans hjord” innebär ett nära förbund och ett ansvar att leva enligt Guds vilja.
• Adam Clarke framhåller att psalmen i sin helhet främjar en riktig attityd av tillbedjan inför Gud och en känsla av evig tacksamhet för hans vård över sitt folk.
Korsreferenser och korta förbindelser
- Rom 9:20–21; människans relation till skaparen och den som formar livet. Det påminner om att Gud är den som har rätt att sätta gränser och ge identitet.
- 1 Petr 2:9; ett kall till ett särskilt folkskap som tillhör Gud och tjänar som ett väckelseljus i världen.
- Jesaja 43:20–21; Gud som skapat och befriar, för att hans folk skall tillbe honom och vittna om hans namn.
Reflektionsfrågor
Sammanfattning
Psalmens tredje vers sätter ord på den grundläggande relationen mellan skaparen och den troende: Gud är vår Gud, vi är hans skapelse och hans folk. Denna insikt kallar till vördnad, tacksamhet och ett liv präglat av tillbedjan, gemenskap och lydnad inför hans ledning.