Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
3 Mosebok 1 3 Mosebok 2 3 Mosebok 3 3 Mosebok 4 3 Mosebok 5 3 Mosebok 6 3 Mosebok 7 3 Mosebok 8 3 Mosebok 9 3 Mosebok 10 3 Mosebok 11 3 Mosebok 12 3 Mosebok 13 3 Mosebok 14 3 Mosebok 15 3 Mosebok 16 3 Mosebok 17 3 Mosebok 18 3 Mosebok 19 3 Mosebok 20 3 Mosebok 21 3 Mosebok 22 3 Mosebok 23 3 Mosebok 24 3 Mosebok 25 3 Mosebok 26 3 Mosebok 27Verse
3 Mosebok 25:1 3 Mosebok 25:2 3 Mosebok 25:3 3 Mosebok 25:4 3 Mosebok 25:5 3 Mosebok 25:6 3 Mosebok 25:7 3 Mosebok 25:8 3 Mosebok 25:9 3 Mosebok 25:10 3 Mosebok 25:11 3 Mosebok 25:12 3 Mosebok 25:13 3 Mosebok 25:14 3 Mosebok 25:15 3 Mosebok 25:16 3 Mosebok 25:17 3 Mosebok 25:18 3 Mosebok 25:19 3 Mosebok 25:20 3 Mosebok 25:21 3 Mosebok 25:22 3 Mosebok 25:23 3 Mosebok 25:24 3 Mosebok 25:25 3 Mosebok 25:26 3 Mosebok 25:27 3 Mosebok 25:28 3 Mosebok 25:29 3 Mosebok 25:30 3 Mosebok 25:31 3 Mosebok 25:32 3 Mosebok 25:33 3 Mosebok 25:34 3 Mosebok 25:35 3 Mosebok 25:36 3 Mosebok 25:37 3 Mosebok 25:38 3 Mosebok 25:39 3 Mosebok 25:40 3 Mosebok 25:41 3 Mosebok 25:42 3 Mosebok 25:43 3 Mosebok 25:44 3 Mosebok 25:45 3 Mosebok 25:46 3 Mosebok 25:47 3 Mosebok 25:48 3 Mosebok 25:49 3 Mosebok 25:50 3 Mosebok 25:51 3 Mosebok 25:52 3 Mosebok 25:53 3 Mosebok 25:54 3 Mosebok 25:55


Betydelsen i 3 Mosebok 25:33 (SV1917)
Huset som säljs inom Levitstaden får återlämnas på jubelåret när någon annan levir inlöser det, eftersom husen i Levitstäderna tillhör leviternas arv bland Israels barn.
Contextuell bakgrund
Kapitlet behandlar Jubelåret och hur egendom och tjänstgöring regleras inom Israels gemenskap. Leviternas städer var särskilda arv där köpmannen inte får lov att förvärva permanent, eftersom arvet tillhör leviterna och deras särskilda tjänst inför Herren. När en husrättighet säljs av en levit, eller av en annan person, kan den återköpas men endast och endast under jubelåret – då hela israelitiska egendomar och slavarbete återställs i rätt ordning.
Interpretativa iakttagelser
- Huset i Levitstäderna existerar som en garant för leviters tjänst och försörjning, inte som en privats användning utan som en särskild förvaltning inför Gud. Det förklarar varför det endast kan återlösas och inte permanent behållas av köparen.
- Jubelåret fungerar som en regel som motverkar ackumulering av privatiserad jord och förhindrar ojämlikhet i landet. Genom att Leviternas hus inte blir ärftligt fast permanent skyddas deras gudstjänst och deras rätt till stöd från Israels gemenskap.
Kort tema och poänger
Kopplingar till andra texter
• 3 Mos 25:10–12 – Jubelåret som övergripande ram för frihet och återställande av egendom. Förklarar principen att egendom harmonierar med Guds löften till folket.
• Josua 21 – Leviternas städer och deras arv i Israel, som förkunnar att leviterna får särskild bostad och stöd, inte förlust av deras prästerliga uppgift.
• 5 Mosebok 14–15 – Jubelåret presenteras som del av folkets gudstjänst och rättvisa, där egendomens användning och frihet regleras.
Tillämpning
Denna bestämmelse visar hur rättvis resursfördelning och särskilt stöd för de som tjänar Gud bibehålls över tiden. Det betonar också tålamod och trohet i gemenskapen – när behov uppstår kan köp återlösas, men alltid inom en rättvis lagstiftning som syftar till att bevara guds ordning, inte att skapa långvarig ojämlikhet.
Citat och kommentarer från äldre kommentatorer
Adam Clarke påpekar att Leviternas städers arv och möjligheten till återköp förstärker lidelsens och tjänstens stabilitet i folket. Han betonar att lagen syftar till socialt och religiöst bevarande snarare än ekonomisk exploatering. Förtärs inte Jubelårets frihet av girighet.
Matthew Henry framhäver att denna bestämmelse tjänar som en test av rättfärdighet och barmhärtighet i samhället: köpare får inte utan lagen kring jubelåret göra sig bosatt i någon annans hus för evigt. Denna mekanism skyddar leviterna som en del av andlig tjänst.
Albert Barnes ser i texten en praktisk dimension: Leviternas städer måste hålla sin andliga identitet vid liv, och återköp regleras så att deras början som präster inte går förlorad i ekonomiskt ägande.
Sammanfattad inriktning: Huset i Levitstäderna är Leviternas arvsbesittning, och återköp av sålt hus får endast ske fram till jubelåret. Lagen tjänar både social rättvisa och bevarande av prästerskapets gudstjänst i Israels gemenskap.