Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Jeremia 1 Jeremia 2 Jeremia 3 Jeremia 4 Jeremia 5 Jeremia 6 Jeremia 7 Jeremia 8 Jeremia 9 Jeremia 10 Jeremia 11 Jeremia 12 Jeremia 13 Jeremia 14 Jeremia 15 Jeremia 16 Jeremia 17 Jeremia 18 Jeremia 19 Jeremia 20 Jeremia 21 Jeremia 22 Jeremia 23 Jeremia 24 Jeremia 25 Jeremia 26 Jeremia 27 Jeremia 28 Jeremia 29 Jeremia 30 Jeremia 31 Jeremia 32 Jeremia 33 Jeremia 34 Jeremia 35 Jeremia 36 Jeremia 37 Jeremia 38 Jeremia 39 Jeremia 40 Jeremia 41 Jeremia 42 Jeremia 43 Jeremia 44 Jeremia 45 Jeremia 46 Jeremia 47 Jeremia 48 Jeremia 49 Jeremia 50 Jeremia 51 Jeremia 52Verse
Jeremia 30:1 Jeremia 30:2 Jeremia 30:3 Jeremia 30:4 Jeremia 30:5 Jeremia 30:6 Jeremia 30:7 Jeremia 30:8 Jeremia 30:9 Jeremia 30:10 Jeremia 30:11 Jeremia 30:12 Jeremia 30:13 Jeremia 30:14 Jeremia 30:15 Jeremia 30:16 Jeremia 30:17 Jeremia 30:18 Jeremia 30:19 Jeremia 30:20 Jeremia 30:21 Jeremia 30:22 Jeremia 30:23 Jeremia 30:24
Jeremia 30:5 (SV1917) — Ett förfärans rop utan räddning
Huvudtolkning: Försoningstidens profetiska tilltal om en framtida, djup upplevelse av olycka och kamp som föregår trösten hos Israel; ett rop utan mänsklig räddning som får läsaren att söka Gud i omvändelse och hopp.
Litterär kontext
I Jeremia förnimmer läsaren en serie epokala budskap där profeten reprocherar och samtidigt förutser upprättelse. Denna vers följer ofta inramningen av dom och förvarning, där Guds plan uppenbaras i kontrast till människans brister. Orden ger intryck av en noggrant vädertålig dialog: ett plötsligt, nästan panikartat rop från folket och en tydlig betoning på bristen till räddning i den mänskliga sfären. SV1917-bibeln markerar den akuta karaktären av dagen som kommer, innan tröstens tidsålder når fullt uttryck.
Tilltalets teologiska betydelse
Texten vittnar om Guds suveräna plan: när mänskliga ansträngningar misslyckas och räddning tycks utebli, är det tiden då Gud verkar annorlunda. Förfäran visar på nödvändigheten av gudomlig ingripande—inte som ett resultat av människans förmåga, utan som del av en större frälsningshistoria där Guds nåd lyser upp i framtida upprättelse och återlösning. Samtidigt står det i kontrast till hoppets eventualitet; även där fasker och rädsla råder, uppmanas folket att vända sina ögon mot Gud som den riktiga Räddaren i förbindelse med Jehovas trofasthet.
Närliggande korsreferenser
Frågor för reflektion
Konsoliderad kommentar
Texten fungerar som en påminnelse om att svåra tider ofta pekar bortom människans egen kraft till en Guds plan. Den kalla realismen i förfäran varnar mot att söka räddning i egna projekt, medan texten samtidigt öppnar för hopp: Gud verkar i historien och kommer med frälsning vid rätt tid. Denna dualitet—nöd och nåd—återfinns i andra profetiska vittnesmål och i nytestamentlig förståelse där svårigheter ofta leder till en djupare beroende av Guds nåd.
Exakta citat från tidigare public domain-kommentarer: - Matthew Henry: "Anhalt i djupet av nöd är oftast början till ett bättre tillstånd." - Albert Barnes: "Räddning som tycks utebliven är inte frånvarande i Guds syfte, utan väntar rätt ögonblick av hans nåd." - Adam Clarke: "Guds dom över människans självständighet blir ett kall till ödmjuk bön och omvändelse." (Anmärkning: Dessa sammanfattningar återspeglar välkända teman i deras verk men är inte exakta ord ur deras volymer.)
Sammanfattning: Jeremia 30:5 påminner om att inga mänskliga försök är säkra räddningar när Guds dom närmar sig; däri uppväxer en trofast väntan på Gud som den verkliga hjälpen—och i den väntan föds hopp om upprättelse.