Sammanfattning av innehållet

Romarbrevet 11:5 säger att det även i nuet finns en kvarleva, ett utvald antal av Guds folk som lever genom nåden och upprätthålls trots erhållen avvisning av Israel som kollektivt folk. Denna kvarleva består inte av människors förtjänst utan av Guds fria nåd och kallelse.

Bakgrund och sammanhang

I Romarbrevets 11:e kapitel behandlas hur Guds oväntade plan uppenbaras: judar och hedningar får del i frälsningen genom en gemensam tro på Jesus Kristus. Paulus förklarar att Israel som nation har misslyckats i sin målsättning att uppnå rättfärdighet genom egen tro och gärningar, men att Gud ändå inte har övergivit sitt löfte. En kvarleva—ett utvalt skara som svarar på nåden—finns kvar i denna tid och utgör en garanti för Guds trofasthet.

Interpretiva iakttagelser

1) Kvarlevan står i kraft av nåd, inte förtjänst. Det visar att gudomlig kallelse och uppehållande beror på Guds frisinnade nåd snarare än människans meriter. 2) Utvaldhet som nåde säger något om Guds oväntade och inkluderande plan: även bland hedningar sker tilltalet under nådens tid. 3) Nuvarande tid får därmed ett tecken: även när israelisk nationell fallhöjd upplevs, står Guds nåd fast och bevarar ett trofast skepp inom sin stora verkstad.

Huvudidéer i kort form

• Kvarleva som syfte och tecken på Guds trofasthet.
• Nåd som orsaken till utvalet, inte människors förtjänst.
• Guds plan utbredd till både judiska och hedniska mottagare.

Korsreferenser och kopplingar

Liknande temata återkommer i Romarbrevets kapitlar 9–11 där Paulos förklarar både Israel och hedningarnas relation till nåden. Denna kvarleva anknyter också till Efesierbrevet artigt: Gud har förutbestämt att de som tillhör Kristus skall genom tro få del i hans nåd.

Förklarande kommentarer från äldre kända kommentatorer

Matthew Henry framhäver att kvarlevans existens visar Guds suveräna behörighet i att behålla sin utvalda folk genom nåd, inte genom människors arbete. Albert Barnes betonar att denna kvarleva består av troendes samlade skara, som lever i tro och trohet. Adam Clarke understryker att kvarlevan gäller både judar och hedningar som svarar på kallelsen i Guds tid.

Vi uppmanas att hålla fast vid nåden som vår kallelse och att inte förlora hoppet när det verkar som om Gud arbetar huvudsakligen i någon annans ram. Denna kvarleva fungerar som uppmuntran: Gud har ett bevarat skriftband av tro och lovar att hans nåd aldrig överges.

Närliggande verser och deras kopplingar

1) Romarbrevet 11:6 kopplar kvarlevans grund till nåd snarare än gärning, vilket förstärker budskapet i 11:5. 2) Romarbrevet 9:11–13 visar att kallelse och val är baserade på Guds beslut, inte människans aktiviteter, vilket ger kärnan i 11:5 en bredare teologisk ram. 3) Efesierbrevet 2:8–9 talar om nåden som Guds gåva och människans mottagande genom tro, vilket knyter samman temat av nåd som kallelse i hela Skriften.

Alltså, Rom 11:5 pekar på att trots den pågående spänningen mellan trohet och tillfällesförluster, finns det en kvarleva som lever i nådens kraft – ett tecken på Guds trofasthet även i nuet.