Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
Jeremia 1 Jeremia 2 Jeremia 3 Jeremia 4 Jeremia 5 Jeremia 6 Jeremia 7 Jeremia 8 Jeremia 9 Jeremia 10 Jeremia 11 Jeremia 12 Jeremia 13 Jeremia 14 Jeremia 15 Jeremia 16 Jeremia 17 Jeremia 18 Jeremia 19 Jeremia 20 Jeremia 21 Jeremia 22 Jeremia 23 Jeremia 24 Jeremia 25 Jeremia 26 Jeremia 27 Jeremia 28 Jeremia 29 Jeremia 30 Jeremia 31 Jeremia 32 Jeremia 33 Jeremia 34 Jeremia 35 Jeremia 36 Jeremia 37 Jeremia 38 Jeremia 39 Jeremia 40 Jeremia 41 Jeremia 42 Jeremia 43 Jeremia 44 Jeremia 45 Jeremia 46 Jeremia 47 Jeremia 48 Jeremia 49 Jeremia 50 Jeremia 51 Jeremia 52Verse
Jeremia 52:1 Jeremia 52:2 Jeremia 52:3 Jeremia 52:4 Jeremia 52:5 Jeremia 52:6 Jeremia 52:7 Jeremia 52:8 Jeremia 52:9 Jeremia 52:10 Jeremia 52:11 Jeremia 52:12 Jeremia 52:13 Jeremia 52:14 Jeremia 52:15 Jeremia 52:16 Jeremia 52:17 Jeremia 52:18 Jeremia 52:19 Jeremia 52:20 Jeremia 52:21 Jeremia 52:22 Jeremia 52:23 Jeremia 52:24 Jeremia 52:25 Jeremia 52:26 Jeremia 52:27 Jeremia 52:28 Jeremia 52:29 Jeremia 52:30 Jeremia 52:31 Jeremia 52:32 Jeremia 52:33 Jeremia 52:34
Jeremia 52:13 – Juda (Jerusalem) förstörs av elden
Huvudpoäng: Versen sammanfattar den dramatiska finalen på Jerusalems upproriska era. Kungarikets fall och tempelbränningen visar att Guds dom över landet varit fullbordad, samtidigt som det pekar mot hoppet om återupprättelse och den gudomliga styrkan som överskrider mänsklig missväxt.
Litterär kontext
Jeremia förkunnar Guds ord under ett turbulent skede i Juda. Kapitlet Jeremia 52 förlöper som en historisk redogörelse över Jerusalems fall och kung Silons regime, där den sista förnämliga förstörelsen i staden dokumenteras. Det beskriver hur tempelhus och kungshus blev uppbrända, vilket tydligt återspeglar den universella principen att gudomlig rättvisa följer trots människans trotsighet. Budskapet är inte bara historiskt, utan teologiskt: Guds ord går fram, även när nationen viker sig för sina fiender.
Theologisk betydelse
Bränningen av HERRENS hus och kungshuset symboliserar att den gamla ordningen upphör. Det visar att Guds närvaro inte längre kan begränsas till ett byggt tempel när folket bor i uppror. Samtidigt står där en framtida teologi av nåd: trots domens fullbordande ligger möjligheten till återuppbyggnad och trofasthet i Guds plan. Det påminner oss om att gudomlig rättvisa ofta går hand i hand med hopp om upprättelse som Gud själv förmår ge; helighet och barmhärtighet får plats i samma hand.
Redaktionella insikter (författare och citat)
Ur traditionell biblisk kommentar ser man hur tidigare fästen av Guds tempel ersätts av ett andligt centrum i tro och lydnad. I linje med klassiska kommentarer finns en enhetlig bild av Guds rättvisa som avslöjar människans avgudstro och svaghet, men också hans nåd i att kalla och upprätta ett nytt folk.
Notering om kända citat: Ingen av de specifika citaten från Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke används i sin helhet här, men deras generella synpunkter om Guds dom och nåd i Jerusalems fall har influerat tolkningen som följer.
Cross-references och samband
Connectioner följer temat: dom leder till insikt och möjligheten till återuppbyggnad när folket vänder tillbaka till Gud.
Reflektionsfrågor
Sammanfattning och tillämpning
Jeremia 52:13 är en stark påminnelse om att gudomlig rättvisa inte lämnar människan i mörker. När Jerusalem raseras och templet sätts i lågor påminner texten oss om att Guds närvaro inte är begränsad till byggnader utan till trohet och lydnad. Men det är också en öppning för hopp: trohet till Gud kan leda till förnyelse, och Gud verkar genom både dom och nåd för att kalla sitt folk till omvändelse. Denna balans mellan helighet och hopp återkommer i hela Skriften.