Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenVerse
Romarbrevet 4:1 Romarbrevet 4:2 Romarbrevet 4:3 Romarbrevet 4:4 Romarbrevet 4:5 Romarbrevet 4:6 Romarbrevet 4:7 Romarbrevet 4:8 Romarbrevet 4:9 Romarbrevet 4:10 Romarbrevet 4:11 Romarbrevet 4:12 Romarbrevet 4:13 Romarbrevet 4:14 Romarbrevet 4:15 Romarbrevet 4:16 Romarbrevet 4:17 Romarbrevet 4:18 Romarbrevet 4:19 Romarbrevet 4:20 Romarbrevet 4:21 Romarbrevet 4:22 Romarbrevet 4:23 Romarbrevet 4:24 Romarbrevet 4:25
Romarbrevet 4:17 – Ett igenkännande av tro och Guds kallelse
Denna vers i SV1917 översättningen tar oss in i Abrahams särpräglade tro: han trodde på den Gud som kallar det som inte finns till, och därmed får vi se hur Guds löften förs fram av tron snarare än av människors förmåga. För Paulus är detta exempel på den tro som rättfärdiggör; en tro som inte kräver synlighet eller fullständiga detaljer utan ett förlitande på Guds ord och hans skapande kraft.
Versens placering i kapitlet
I Romarbrevet 4 följer Paulus sin argumentation om rättfärdiggörelse genom tro, inte genom laggärningar. Han visar att Abraham blef herren till fader för många folk före mosaikens lag och långt innan det var tydligt hur Guds löften skulle uppfyllas i Kristus. Genom att belysa Abrahams svar på Guds kallelse visar han att rättfärdighet grundar sig i förtröstan på Guds ord och hans kraft att kalla det som är som om det vore till.
Huvudbudskap och centralt tema
Huvudpoängen i detta versverser är att Guds kallelse inte står och faller med människors logik eller med vår egen förmåga att uppfylla krav. Det är Guds initiativ och hans förmåga att låta det osannolika ske. Abraham kunde inte se allting klart när han fick löftet, men han trodde på honom som kallar det som inte är till och kan därigenom bli fader till många stammar. Denna tro pendlar mellan det redan uppenbarade och det ännu dolda; troen håller fast vid Gud trots oförklarliga omständigheter.
Jämförelser med andra bibelställen
Betydelsen av varje jämförelse är att Guds sätt att verka ofta överträffar vad människan kan föreställa sig. Det är tron som kopplar människan till Guds löften och därigenom rättfärdigar.
Livsöversättning och praktisk tillämpning
Vi står ofta inför situationer där svaren är osäkra och vägarna obekväma. Genom att följa Abrahams exempel uppmanas vi att lita på Guds kallelse även när detaljer saknas. Tron förbinder oss med den Gud som skapar det som inte finns till och som kallar till tro även när framtiden ter sig som oförklarad. Det innebär en ödmjuk inriktning: vår förståelse kommer inte först; Guds löften gör det.
Kort sammanfattning
I Rom 4:17 visas att rättfärdiggörelse kommer genom tro på den Gud som kallar det som inte är till, och därmed gör Abraham till fader för många folk. Tron tar avstamp i Guds ord och hans skapande kraft, inte i mänsklig förmåga eller fullbordad syn.
Viktiga hänvisningar
Relaterade passager: Rom 4:18–21, Hebreerbrevet 11, Galaterbrevet 3:7–9. Dessa betonar hur tro övervinner omständigheter och hur Guds löften uppfylls genom tro, inte genom gärningar.