Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenVerse
Johannes 20:1 Johannes 20:2 Johannes 20:3 Johannes 20:4 Johannes 20:5 Johannes 20:6 Johannes 20:7 Johannes 20:8 Johannes 20:9 Johannes 20:10 Johannes 20:11 Johannes 20:12 Johannes 20:13 Johannes 20:14 Johannes 20:15 Johannes 20:16 Johannes 20:17 Johannes 20:18 Johannes 20:19 Johannes 20:20 Johannes 20:21 Johannes 20:22 Johannes 20:23 Johannes 20:24 Johannes 20:25 Johannes 20:26 Johannes 20:27 Johannes 20:28 Johannes 20:29 Johannes 20:30 Johannes 20:31



Huvudbetydelse: Maria möter den uppståndne Kristus och återupprättar tro och relation
Johannes 20:16 visar en ögonblicklig, personligt präglad vändpunkt i apostlarnas vittnesmål om Jesu uppståndelse. Jesus utropar Maria av Magdala vid hennes namn, och den omedelbara responsen – hennes namn igenkänning och hennes svar på hebreiska (Rabboni) – belyser en särskild närhet mellan Jesus och dem som följer honom. Denna enkelhet i samtalet rymmer djupa teologiska nycklar: kallelse, tro och relation med den uppståndne Frälsaren.
Vägsammanhang och litterär kontext
I Johannes-evangeliet framträder uppståndelsen som en händelse som omstrukturerar relationen mellan Jesus och hans lärjungar. Maria står först vid graven, sorgen och förvirringen blandas med hopp när Jesus följer henne i en enkel men avgörande gest: att kalla henne vid namn. Denna personliga tilltalan kontrasterar mot den kollektiva sorg och symboliserar att Jesu seger över döden öppnar en intim väg tillbaka till honom som livets källa.
Tilldelad teologisk betydelse
Att Jesus säger Maria vid namn visar hans alltid närvarande kallelse till var och en av sina följare. Det är inte bara uppståndelsen i abstrakt mening utan ett möte där den som söker finner. Petrus och de andra väntar fortfarande i osäkerhet; Maria svarar med en spontan erkänsla av mästare. Detta vittnar om tro som lärarförbindelse: Jesus får sin Shema-liknande kallelse i ett personligt samtal, och troens basis blir en sådan personligt erfaren relation.
Kopplingar i Skrifterna
- Johannes 10:3–4: Jesus kallar sina får vid namn och de följer honom; en bild av personlig kallelse som följer uppståndelsen.
- 1 Kor 15:21–22: Genom Kristi uppståndelse kommer liv tillbaka till dem som tillhör honom; relationen förstärks när döden är övervunnen.
- Jesaja 43:1: "Var inte rädd, ty jag har köpt dig; jag har kallat dig vid namn; du är min." Denna formulering ligger i linje med att Maria upplevde en särskild kallelse i mötet.
Reflekterande frågor
Sammanfattning och fokus
Joh. 20:16 fångar en kärnidé: den uppståndne Kristus söker och återkallar sina följeslagare genom personligt tilltal. Maria svarar med en erkännande tro som går djupare än vad sorgen först lovade. Genom att lägga märke till Jesu namnkallelse får vi en bild av hur troen upprättas – inte genom teoretisk förståelse, utan genom ett möte där Jesus själv tar initiativ och talar till hjärtat.
Kort citat (från äldre offentliga kommentatorer)
“Jesus sade till henne: Maria.” Denna enkelhet visar den personliga rösten av uppståndelsen och väcker tro i möte med den Uppståndne. Denna typ av ord har bland historiska kommentarer betonat hur ett namn i Jesu kallelse blir övergången från sorg till tro.”
Not: Två välkända prejudiker av offentliga kommentatorer indikeras ofta utan att upprepa långa utdrag i sådan passage; exakta korta ord som är allmänt kända begränsas här till sammanhangets konsensus.
Referensöversättningen SV1917 används i denna tolkning och bibeltextens ton lyfter fram den personliga kallelsen i uppståndelsen som en ny relation mellan lärjungen och mästaren.