Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenVerse
Lukas 24:1 Lukas 24:2 Lukas 24:3 Lukas 24:4 Lukas 24:5 Lukas 24:6 Lukas 24:7 Lukas 24:8 Lukas 24:9 Lukas 24:10 Lukas 24:11 Lukas 24:12 Lukas 24:13 Lukas 24:14 Lukas 24:15 Lukas 24:16 Lukas 24:17 Lukas 24:18 Lukas 24:19 Lukas 24:20 Lukas 24:21 Lukas 24:22 Lukas 24:23 Lukas 24:24 Lukas 24:25 Lukas 24:26 Lukas 24:27 Lukas 24:28 Lukas 24:29 Lukas 24:30 Lukas 24:31 Lukas 24:32 Lukas 24:33 Lukas 24:34 Lukas 24:35 Lukas 24:36 Lukas 24:37 Lukas 24:38 Lukas 24:39 Lukas 24:40 Lukas 24:41 Lukas 24:42 Lukas 24:43 Lukas 24:44 Lukas 24:45 Lukas 24:46 Lukas 24:47 Lukas 24:48 Lukas 24:49 Lukas 24:50 Lukas 24:51 Lukas 24:52 Lukas 24:53
Lukas 24:20 i SV1917 – Kontext och betydelse
I denna vers sammanfattas hur ledarna i Israel, särskilt översteprästerna och rådsherrarna, överlämnade Jesus till att dömas och korsfästas. Denna händelse ligger i efterdyningarna av Jesu lidande och uppståndelse, då lärjungarna inte längre förstår hela vägen hur Guds frälsningsplan fullbordas. Versen pekar på de mänskliga aktörernas ansvar och deras avgrundsdjupa vägran att inse Messias roll, samtidigt som den innersta meningen i profetiorna uppfylls.
central mening
Texten visar att korsfästelsen inte var ett misstag utan Guds hemlagade sätt att utöva frälsning genom lidande. Översteprästerna och rådsherrarna handlade i religiös auktoritet men utan tro på Guds plan; deras beslut att döma Jesus till döden blev därigenom en del av Guds fridsplan för att besegra syndens makt.
Viktiga teman
Relaterade passager
- Jesu förklaring av sina lidandes väg och uppståndelse i Lukas 24:25–27, där han öppnar Skrifterna för lärjungarna.
- Förhör och förklaring inför prästerna och fariseerna i Lukasevangeliet tidigare kapitlen, som illustrerar motståndet mot hans budskap.
- Apostlagärningarna 2:23–24 visar hur Guds plan genomlidande och uppståndelse blivit seger, och hur människor ansvaras för sitt svar på Jesu gåva.
Praktisk tillämpning
Även om vi inte lever i samma historiska kontext kan vi fråga oss: hur reagerar vi när saker inte går som vi önskar eller när Guds planer verkar gå emot våra förväntningar? Versen uppmanar oss att erkänna Guds suveränitet och att lägga våra planer under hans syfte. Det kallar också till uppriktighet i våra hjärtan: söker vi mänsklig rättfärdighet eller Guds rättfärdighet i Kristus?
Kort sammanfattning
Verse:n visar hur översteprästerna och rådsherrarna, i religiös auktoritet, utlämnade Jesus till döden enligt en plan som Gud i sin vishet använde för att försona världen. Denna händelse vittnar om människors skuld samt Guds nåd i Kristus.
Cross-referenser och korta kommentarer
- Samma tema i Matteus 26–27: olika aktörer och deras roller i förkroppsligandet av Guds plan. Den svenska bibeltexten används här för att visa kontinuitet i evangeliernas vittnesmål.
- Apostlagärningarna 4:27–28: Herren använder människors motstånd för att uppfylla vad han förutbestämt. Viktigt att notera sambandet mellan mänsklig frihet och gudomlig försyn.
- Romarbrevet 3:25–26: Kristi död som försoning och visad rättfärdighet i Gud.
Anteckning om tidigare kommentatorer: Inga direkta citat används här, men insikter liknar de som lyfts fram av Matthew Henry och Adam Clarke i deras resonemang om förvandlingen av lidande till frälsning och huvudprincipen att gudomlig plan uppfyller sig genom mänsklig oförstånd.