Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenVerse
Johannes 5:1 Johannes 5:2 Johannes 5:3 Johannes 5:4 Johannes 5:5 Johannes 5:6 Johannes 5:7 Johannes 5:8 Johannes 5:9 Johannes 5:10 Johannes 5:11 Johannes 5:12 Johannes 5:13 Johannes 5:14 Johannes 5:15 Johannes 5:16 Johannes 5:17 Johannes 5:18 Johannes 5:19 Johannes 5:20 Johannes 5:21 Johannes 5:22 Johannes 5:23 Johannes 5:24 Johannes 5:25 Johannes 5:26 Johannes 5:27 Johannes 5:28 Johannes 5:29 Johannes 5:30 Johannes 5:31 Johannes 5:32 Johannes 5:33 Johannes 5:34 Johannes 5:35 Johannes 5:36 Johannes 5:37 Johannes 5:38 Johannes 5:39 Johannes 5:40 Johannes 5:41 Johannes 5:42 Johannes 5:43 Johannes 5:44 Johannes 5:45 Johannes 5:46 Johannes 5:47



Johannes 5:38 (SV1917) – Om texten i sitt sammanhang
I detta avsnitt följer Jesus en hel del konflikt med de judiska ledarna som inte accepterar hans enhet med Fadern. Jesus uppmanar dem att lyssna till hans ord och lägga märke till det vittnesmål som tillkommer honom genom Fadern. Versen Johannes 5:38 säger i SV1917: ”och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.” Denna formulering visar ett djupt problem: människornas oförmåga eller ovilja att låta Guds ord få bo hos dem och deras oförtjänta ignorans inför den som Gud har sänt.
Vad texten avslöjar om Gud och tro
Texten framhäver att Gud är sändaren och att tro på honom som Gud s budbärare är centralt för relationen till Gud. När människor inte låter Guds ord få verka i hjärtat, står de i konflikt med det uppdrag Gud ger: att se och tro på den som sändes. Denna oförmåga att tro demonstrerar en fundamental brist i mänsklig uppmärksamhet och ett motstånd mot ljuset som Gud själv erbjuder genom sin Son.
Ordförklaringar och bildspråk
“Hennes ord” syftar på Jesu undervisning och vittnesbörd som kommer från Fadern. “Låta förbliva i eder” beskriver ett liv som inte delas med eller uppfylls av Guds ord utan istället får hamna utanför hjärtats dörr. Detta illustreras av att Gud har sänt sin Son; derfor är tro på Sonen en överlåtelse till den ordning han bär med sig.
Relaterade passager
Kort förklarat: dessa passager betonar att tro på Guds sändebud är avgörande för ett rätt förhållande till honom och att förhållningens kvalitet mäts i hur ordet får bo i hjärtat.
Historisk och teologisk bakgrund
Gnostiska eller juridiska tolkningar kunde under Jesu tid försöka tränga undan hans sakrament och hans identitet. Men texten vänder sig mot en inställning som saknar mottaglighet för Guds ord när det uppenbaras i Jesus. Verbet tyder på en pågående oförmåga att tro trots uppenbarelse.
Gångbar tillämpning i vardagen
Kyrklig och praktisk igenkänning
Sammanfattningsvis visar versen att tro inte är ett mänskligt storverk utan ett frihetligt svar på Guds sändning. Tron är fråga om tillgång till ordet och villigheten att låta Jesu vittnesmål få bo i hjärtat.
Exakta ord som nämns från tidigare kommentatorer i respektive sammanhang kan citeras kortfattat när deras ord återges: “hans ord haven I icke låtit förbliva i eder” (sammanhanget i SV1917). I korthet finner man stöd i Matthevs Henrys, Barnes’ och Clarke’s tankar om varför människan avvisar ordet och varför Jesus kallar till tro och lydnad.