Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenChapter
5 Mosebok 1 5 Mosebok 2 5 Mosebok 3 5 Mosebok 4 5 Mosebok 5 5 Mosebok 6 5 Mosebok 7 5 Mosebok 8 5 Mosebok 9 5 Mosebok 10 5 Mosebok 11 5 Mosebok 12 5 Mosebok 13 5 Mosebok 14 5 Mosebok 15 5 Mosebok 16 5 Mosebok 17 5 Mosebok 18 5 Mosebok 19 5 Mosebok 20 5 Mosebok 21 5 Mosebok 22 5 Mosebok 23 5 Mosebok 24 5 Mosebok 25 5 Mosebok 26 5 Mosebok 27 5 Mosebok 28 5 Mosebok 29 5 Mosebok 30 5 Mosebok 31 5 Mosebok 32 5 Mosebok 33 5 Mosebok 34
Huvudpoäng: Vägen till Gudsmerskande barmhärtighet genom lydnad och ånger
5 Mosebok 13:17 i SV1917-utgåvan uppmanar till noggrann avgörande efter, att man inte lämnar något av det förgörelsebringande i väldets låga och därmed låter Herren vända sin vrede och visa barmhärtighet över folket som älskar honom och följer hans kallelse. Det är ett uttryck för hur gudomlig hämnd och nåd står i relation till folket och hur lydnad föder nåd.
Texten ligger inom den delen av Lagens avsnitt där Mose leder folket i deras första relation till ederfolk och kättare: städer som förråder planerna, och hur man hanterar frestelser som hotar trohetens enhet. Ordet låta “intet av det tillspillogivna låda” pekar mot fullständig undersökning och avgörande av vad som är gott inför Herren. Förhållningssättet är praktiknära: gudstjänstens ökande trohet och försvar av Herrens förbund kräver att man inte sparar något som kunde förringa hans helighet.
Här ligger en princip om gudomlig upprättelse genom rättfärdig ledning: när folket helt överlämnar sig åt Herrens vilja och inte sparar något som skulle förringa hans namn, ska Herren vända sin vrede och istället förläna barmhärtighet och fröjd till dem som överger synd och följer förbundet. Det påminner om ödesmönstret i GT där lydnad leder till välsignelse och upprättelse, medan försummelse leder till dom och avlägsnande.
Andemeningen i SV1917 kräver en trohetsfull handling: inte bara yttre lydnad utan uppriktigt avvisande av allt som kunde väcka Guds vrede. Denna vers speglar det breda temat i Moseböckerna om att Guds trofasthet förblir även när människor sviker, och hur Omvändelse leder till nya följsamhet. Tidiga kommentatorer betonar att det gäller både kollektivt folkskap och individuella hjärtan.
Matthew Henry och Adam Clarke framhäver att friheten från Guds vrede inte uppnås genom mänsklig styrka utan genom en trofast lydnad och ånger inför Guds vilja. De betonar att Guds ed är en garanti som förväntar trohet, och att barmhärtighet vid vändningen kommer till dem som hålls av hans löfte till fäderna.
Denna vers väver samman rättfärdig dom och nåd: när nationen fullt avhåller sig från det som kunde förgöra deras tro och helt vänder sig till Herren, vänder Gud sin vrede och låter barmhärtighet prägla deras öden, i tro på de förbund som Han har ingått med sina fäder. Lojalitet mot förbundet förväntar Guds trogna hand att verka i deras mitt.