Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet Uppenbarelseboken
Sefanja 2:10 (SV1917): Att högmodens lön och Herrens straff mot omoraliga nationer
Det varnar att Guds dom är nära för dem som högaktar sig själva och hånar Herren, särskilt mot hans folk. Denna vers står som en del av profetisk dom över nationer som i fromhetens skyn dominerar andra och smädar hans namn.
Snittet sitter i Sefanja bok, där profeten varnar Juda och omvärlden för rättfärdighetens krav från Herren Sebaot. I kapitel 2 driver han upp domens slag mot två grupper: nationer runt om Jerusalem och, i tidigare verser, nivellerar han främmande bedrifter och stolthet. Vers 10 säger att denna lön drabbar de egna som har högmod mot Herren och hans folk. Det är en rytm av rättvisa: högmod aktas inte hos Gud, utan möts av hans heliga ilska.
Teologisk betydelse
Texten framhäver tre teman som återkommer i Gamla Testamentet: (1) Guds helighet och avsmak för människans stolthet, (2) särskild omtanke om hans utvalda folk, och (3) rättfärdig dom som följer ifrån att människan prövar Herren och hans kött. Högmod ses inte bara som ett sinnelag utan som en livsstil som smädar Herren och hans tjänare. Denna vers påminner om att gudomlig dom inte är godtycklig utan rättfärdig: de som förhävar sig mot Herren blir själva föremål för hans ingripande.
Historisk-litterär kontext och hänvisningar
Kommentarstraditionen lyfter fram hur de gamla kommentatorerna ser högmoden som en universell fallgrop. Mattäus Henry framhäver att Guds dom följer trots att folket kan förlita sig på yttre säkerhet. Albert Barnes betonar att de som utövar översittelse och förlöjligar Guds namn ofta förringar rättvisans krav. Adam Clarke underströk att denna typ av högmod ofta manifesteras i nationell självständighet utan ödmjukhet inför Gud. En gemensam ström i dessa kända inlägg är att Gud inte låter sin helighet bli stött av människosyn.
Korshänvisningar och sammanhang
Var och en av dessa hänvisningar speglar idén att människans stolthet står i stort konfrontation med Guds rättfärdiga planer.
Frågor till reflektion
Sammanfattning och tillämpning
Versen målar en tydlig bild av lön för högmod: när människor vänder sig från Herren och smädar hans folk, möter de Guds rättfärdiga dom. Men samtidigt erbjuder texten en väg tillbaka genom ödmjukhet inför Gud och respekt för hans heliga kallelse. Denna domshörn ger tröst åt den som är trofast och ett varnande tecken för den som drivs av stolthet.
Avsedda exakta citat från Matthew Henry, Albert Barnes eller Adam Clarke används sparsamt och endast som stöd i sammanfattningen ovan. Inga fullständiga utdrag ur deras verk citeras här.