Titusbrevet 3:3 (SV1917) i kontext

I Titusbrevet ger Paulus instruktioner till Titus om hur församlingen ska leverera ettvard av det nya livet i Kristus. Det tredje kapitlet målar upp människans tidigare tillstånd före Guds nåd – ett tillstånd av förvirring, själviskhet och hopplöshet – för att tydliggöra kraften i den nåd som visats i vår frälsning. Vers 3 beskriver hur hedningars och troendes tidigare liv präglades av oförstånd, lydnad mot köttsliga begär och hat mellan människor. Denna bakgrund gör Guds nåd ännu mer främmande och förvandlande.

Versen markerar en definitiv övergång: från ett liv som är styrt av begär och hat till ett liv som uppmanats genom Guds nåd och Gudsrike. Paulos betonar att frälsningen inte kommer ur någon människas egen förtjänst, utan ur Guds barmhärtighet. Genom dopet och den Helige Andes förnyelse övergår människan från att vara slagen av fördomar och kättja till att leva i kärlek och tjänande mot varandra.

• Oförstånd, fromhetstomhet och villfarelse – en bild av människor som följer sina lustar snarare än Guds vilja.
• "Trälar under allahanda begärelser" pekar på hur köttsliga passioner styr våra liv utan frihet.
• Denna vers tjänar som kontrast till tidigare tillstånd och leder fram till den nya livsvägen i Kristus.

– Romarbrevet 5:6–8 behandlar också hur Kristus kom i vår svaghet när vi ännu var utan kraft. Dessa verser understryker att kärlekens initiativ inte kommer från oss själva.

– Galaterbrevet 5:16–17 uppmanar den troende att vandra i Anden snarare än under köttsliga begär; en övergång från stört begär till ett liv i Andens ledning.

– Tit 2:11–14 visar hur Guds nåd uppmanar till ett helgat liv, där vi blivit förnyade och lever rättfärdigt inför honom.

Versen påminner om vår tidigare oförnärhet och behovet av tacksamhet inför frälsningen. Som kristna blir vi kallade att känna igen våra tidigare bojor och nu leva i kärlek mot varandra, fri från hat och själviskhet. Denna omvändelse blir inte bara en teoretisk tro utan ett konkret vardagsliv i vänskap, tålamod och tjänande—i församlingen och i samhället.

Versen visar människans mörka förflutna som en bakgrund till Guds nåd. Genom Guds barmhärtighet får vi ett nytt liv i Kristus, där vi överges undandragandet till begär och hat till förnyelse och gemenskap i kärlek. Så står det centralt i Titus 3:3: vi var då, men nu är vi kallade till ett liv som speglar Guds nåd och nådens verk i Jesus Kristus.

Från äldre exposéerna betonas ofta hur Paulus använder det förgångna till att bekräfta det radikala byte som frälsningen innebär. Barnes och Clarke framhäver att människornas förtröstanslösa tillvaro före nåden står i skarp kontrast till den nya gemenskapen i Kristus, medan Henry i sin klasikaliska form ofta lyfter fram nådens överskridande kraft och vår kallelse till helighet.