Old Testament
1 Mosebok 2 Mosebok 3 Mosebok 4 Mosebok 5 Mosebok Josua Domarboken Rut 1 Samuelsboken 2 Samuelsboken 1 Kungaboken 2 Kungaboken 1 Krönikeboken 2 Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Predikaren Höga Visan Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakaria MalakiNew Testament
Matteus Markus Lukas Johannes Apostlagärningarna Romarbrevet 1 Korinthierbrevet 2 Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet 1 Thessalonikerbrevet 2 Thessalonikerbrevet 1 Timotheosbrevet 2 Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet 1 Petrusbrevet 2 Petrusbrevet 1 Johannesbrevet 2 Johannesbrevet 3 Johannesbrevet Judasbrevet UppenbarelsebokenVerse
Ester 9:1 Ester 9:2 Ester 9:3 Ester 9:4 Ester 9:5 Ester 9:6 Ester 9:7 Ester 9:8 Ester 9:9 Ester 9:10 Ester 9:11 Ester 9:12 Ester 9:13 Ester 9:14 Ester 9:15 Ester 9:16 Ester 9:17 Ester 9:18 Ester 9:19 Ester 9:20 Ester 9:21 Ester 9:22 Ester 9:23 Ester 9:24 Ester 9:25 Ester 9:26 Ester 9:27 Ester 9:28 Ester 9:29 Ester 9:30 Ester 9:31 Ester 9:32



Esterboken 9:28 (SV1917) – Närminnelsen av purim"
Redan i berättelsen om Ester och mordernas hot visar detta vers ur källtextens sammanhang hur Gud verkar genom sin vilja och trofasta folkets svar. Efter att ha lett folket genom fara och fängelse bevarar Herren deras identitet och firandet av deras minne. Versen säger att purimdagen ska hållas ihågkommen och firas i alla tider, i varje släkt, i varje hövdingdöme och i varje stad, så att denna högtid inte går förlorad utan lever vidare i deras åminnelse hos framtida släktled.
I sammanhanget följer vi hur judarna överlever trots hot av utrotning och hur den judiska staten och samhällets ledare får ett särskilt uppdrag att hålla minnet levande. Denna vers formaliserar purimsdagens förekomst som en nationell och familjär praktik, där minnet om gudomlig räddning upprepas i varje generation. Det är en dag som inte bara firas utan också uppmuntrar till att berätta sin historia och befästa identiteten som Guds folk.
Texten visar en gudomlig närvaro trots mänskliga risker: Guds räddning upprepas i händelserna under Ester och Mardokeus, och människors lydnad att minnas blir ett med hans trofasthet. Minnesdagen fungerar som ett tecken på Guds trofasthet mot ett folk som annars skulle försvinna. Trohet inför Guds moral och hans ingripande blir en gemensam struktur som formar gemenskapens identitet.
Purim innebär inte bara fest utan också minne av gudomlig räddning. Ordet "minnas" kopplar till en aktiv handling: att berätta, att fira och att föra över berättelsen till nya generationer. "Hövdingdöme" och "stad" betonar att minnesfirandet är universellt inom hela samhällsstrukturen och inte begränsat till en liten grupp.
Purims minneslag uppmanar varje troende att bevara en återgivning av Guds räddning i vardagens liv. I en tid då säkerhet och identitet kan ifrågasättas, blir det viktigt att gemenskapen klargör sina rötter och firar vad Gud har gjort. Att minnas tillsammans stärker hoppet och motståndskraften i tro.
Esters 9:28 formulerar en bestämd åminnelse som ska leva i varje led och varje samhälle. Den visar hur Gud verkar genom mänsklig trofasthet och hur minnet av räddningen formar identitet och moralisk livsföring. Purim blir därigenom inte bara en fest utan en teckenhandling som anropar tro och hopp i varje generation.
Enligt klassiska strömningar hänför Henry och Clarke betoningen till Guds trofasthet och människans plikt att minnas. De påminner om att minnet fungerar som en moralisk och teologisk utbildning för nästa generation. Kort sammanfattat: minnet av Guds ingripande skapar gemenskap, tro och hopp.